ÖMHETEN &

Hatet

Home / Uncategorized / nyårskrönika tänkte jag den skulle heta men det är som citrusskal i munnen

nyårskrönika tänkte jag den skulle heta men det är som citrusskal i munnen

Läser ut Klas Östergrens I en skog av Sumak, kletar på den effektiva men illaluktande ansiktsmasken, som en doft av bränt gummi eller bränt plast, och tänker. Det här är tiden jag avsätter till att jag skriver. Kletar den bruna lena sörjan och följer dragen, noterar de blålila ringarna under ögonen och tänker att det är som att ha hittat något som ingen jävel förstör. Följer /r/writing på Reddit och ofta dyker frågor upp som rör vad som är tillräckligt, hur ofta, hur mycket? Driven allt mer av en drift att göra något bra än att göra något som hörs, skulle kunna vara ett resonemang jag skulle kunna intala mig själv.

Det går inte att skriva här utan att förhålla sig. Hatet är att förhålla sig. Som andar svävar ni ovanför mig. Att skriva litteratur är att skänka subjekt ett överdrivet agentskap, tillivblåsningens fula tvillingsyster. Jag ville skriva mig fram till en nollpunkt där allt skulle explodera som det mätta trollet i solen. Istället en antidepressiv likgiltighet. Som en mullvad rör jag mig under jord och letar efter darrningar, efter det som kan vara av värde.

Att skriva litteratur är att avkläda konstruktionen dess plagg. Du känner till sömmarna, färgerna och texturen. Du är Gud, om du har otur. Det är en på samma gång myndig och självförintande ton jag lägger anspråk på och om orden har en faktisk vikt, är de något som kan gå förlorade då?

Don efter person. Så kallade sanningssägare drivs som boskap mot klippslutet, det är till slut bara språket de rår över. Jag vill sätta mig grensle över er och peka ut det viktiga i texten, och om det är budskap eller spetsfundigheter är ibland svårt att skilja på. Minns en gång när jag hörde Horace Engdahl besvara någon om uppenbara referenser till andra verk i litteraturen och han menade att man inte skulle syssla med det, det är tillgjort. Undrar om man kan höra Östergrens språk i mig på samma sätt som Östergren vill förmedla 70-talet i Sverige. Som ett minne, inte som en rekonstruktion.

Om jag föreställer mig att Hatet är gåvan som ges utan att förvänta sig något tillbaka skulle det kunna vara ett angreppssätt. Jag lägger märke till saker hos mig själv. Som att jag berättar det allra fulaste om människor som ett förtroende när jag egentligen ålägger en börda. Snälla, befria mig från beslutet och skydda mig från mig själv. Hur du slutar hata din familj och börjar krama tillbaka. En svart komedi, en pastisch över självhjälpskulturen, en ärlig reflektion om mitt liv.

I Wikipedia-artikeln om Stiger Dagerman lyder en av rubrikerna “Skrivkramp och död”. Det enda man behöver göra är att identifiera en ljuskälla. Sen vet man hur skuggorna faller.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

wahlbergfrida89@gmail.com

>> <<