Categories
Hat

och i ljusskenet över sumpmarken plötsligt en saltstod

Du (börjar alltid med du, redigera här, ersätt du:et med ett jag) visar alltid upp dig från din sista sida (skrev fel, menade bästa!).

It runs in the family.

Krokar på väggen. Hållningen kroknar när du ätit för mycket chips. Den feta duvan sitter på räcket varje dag.

Jag sitter i en fåtölj och tittar på tv-serier och målar. Ritar. Undrar vad det betyder för min kropp och vattnet i den att få höra vågorna dagarna in och nätterna ut.

Jag sover och äter mer än RDI. Jag är deprimerad.

Tycker om att slarva som grundprincip i livet. Minns en man från tonåren som spelade fotboll, var intelligent men utan lyster. Han påstod att man var tvungen att ha sådana, principer.

Principer är betydligt mer värda än moralen, moralen är det som håller dig kvar på marken. Ilningen i ryggraden när du inte hanterat i enlighet med din moral. Det är den som andra kan peka ut åt dig, säga, du skäms för att du inte vet bättre.

Vill hitta artfränder. Ho-ho, ho-ho, ugglan i natten som vrider huvudet och letar efter er med gula ögon.

Det vackra rovdjuret som klöser sig själv inifrån ut på sitt köttfängelse.

Ho-ho, ho-ho.

Därför man läser, I guess. Därför man skriver, I guess.

Allt ter sig bara så otillfredsställande. Njutning är något övergående. Framgångar och popularitet är irrsken, (synonym: irrbloss, synonym bland annat: ljussken över sumpmark, där har vi den fuckers, sumpmark), att såkallat viga sitt liv åt något de flesta betraktar utifrån, aldrig inifrån mig, relevansen som tangerar det farliga i att tro för mycket, tro för mycket om sig själv.

Läser Mara Lees senaste. När jag beställer den saltbakade fisken kommer de först ut och visar den i sitt döda, fortfarande orörda skick, beroende på var man drar gränsen.
Det vita vinet är surt och inget speciellt.

Havet här och havet till vänster i min ögonglobs periferi och kylan i vinet, havet och litteraturen de rör sig ihop men sammanblandas som det bräckta jag såg spegla sig igår när jag stod och tittade på balkongen.

Mara Lee ger mig vatten på kvarnen, den återkommande symbolen med havet stör läsningen, det vilda som ska hota, störa, invallat som bassänger och som genomgått en rensning. Smaken av klor i dricksvattnet i kranen. En kvinna här som säger att “vårt vatten går att dricka, vi har ett filter”, det duger fint med det klorsmakande, vattnet i Malmö smakar knappast bättre.

Vet inte hur jag smakar, om jag går att dricka. Om du förstör din kropp som när du dricker saltvatten.

Vänder mig om i ögonblicken och försöker registrera något med mina uggleögon, ho-ho, ho-ho

helt plötsligt en saltstod.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *