Categories
Hat

om du kan gissa hur många gånger jag behövde googla ord för att kontrollera stavning eller betydelse så får du ett hedersomnämnande på Hatet

En vän  ifrågasätter orden jag fick höra i höstas: in the end you have to decide if you want to build or destroy. Han kallade det en syravisdom. Den självklara frågan, spelar det någon roll?

När jag föreställer mig min person i ögonen på en älskande ser jag en klump modellera alternativt något trubbigt alternativt något vasst. Inte en människa.

Går omkring i spegelsalar och över ordet vilar tre bilder. Ekorrhjulet, rådbråkning och da Vincis teckning av den vitruvianske mannen.

Klossar av mig som ska in i hålen som är jag.

Klart jag bestämmer mig för att resa när det är som minst pk att göra det. Har redan föreställt mig instagram-klipp då jag filmar något landskap ut ur en tågvagn, funderat på vilken musik att lägga på spåret.

Representationen och jag kommer gnaga oss ner till benen.

Viktiga beslut kan vara som blixtnedslag på en svart himmel. Eller hoandet jag hörde i en villa. Jag bad om det. Ett hoande som kunde möta mitt.

Drömmer om att bli jagad av och döda djur varje natt. Googlar “farliga djur i Medelhavet”.

Fantiserar om ett salt hav som flyter in i mina ådror.

En människa som är uppbyggd av skira lager.

Emanerande smörpappersideal.

Kan inte använda ordet “emanera” utan att associera till Kristian Lundberg.

Pär Lagerkvist skrev i Antecknat om den “skapande falskheten” (kan vara parafras eller felcitat).

Minns när jag läste Yarden och det var som att trycket över bröstet lättade.

Sen läste jag hans tankar om kärlek. Kärleksbudskapen som syftade mer till att övertyga honom, förlåta sig själv, för att ha varit ett as och en förrädare, en kärleksförklaring till nåden, förlåtelsen och den betalade skulden.

Fadd smak i munnen.

Läser Nina Bouraois Onda tankar och hon skriver det jag själv vill skriva som jag skrev med en mening innan jag började läsa boken.

Känner skuld till ett djur som jag skulle känna till ett barn.

Hon skriver mer. Hon berättar det. Känslospröten som krockar in i varandra.

Pollenexplosioner av associationsbanor.

Litteratur utan smärta är som…

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till katharsis.

Skulden och jag är gamla i gejmet.

Hur skulle en disassociativ text vara uppbyggd?

Förbehållen robotar.

Känner mig som en äcklig kvinna när jag tvingas smörja in torra lemmar.

Känner mig som en gammal kvinna när jag måste stiga upp på natten för att urinera.

Bilder som ständigt recycle:as.

Frank som slits i stycken av köttkrokar.

Ourobouros.

Kristian Lundberg som genomgått en sann katharsis alternativt kommer fram till att det inte finns någon. Något säger mig att hans resa är min och att han gärna får återkomma och revidera tidigare utsagor.

Trappan utanför fönstret där jag sover liknar trappan utanför Regans rum i Exorcisten.

Det finns en grå katt i huset som heter Kisen och jag försöker vinna den skygga kattens förtroende genom att demonstrativt sätta mig i vägen för hundarna som vill fram och nosa, leka eller jaga henne.

Man får knappt klappa henne, då jamar hon, som att hon har ont. Kanske i själen eller huden.

Jag lutar mig fram så att hon kan stryka sitt huvud mot mitt.

Har träffat en ny vän som älskar låten Rulla fram med Fronda.

Försöker förhålla mig till mina egna rörelser.

Spela ditt klipp baklänges med baklängesfunktionen på Instagram.

Dikter som skrivs i huvudet om hav, öar, ankare och vågor.

Skyll på platsen, själens obotliga ensamhet eller pastellkritorna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *