Categories
Hat

intet nytt på psyket

Om jag börjar ta livet för givet kanske ingenting skulle ha blivit som det blivit.

Ligger under bolltäcket 22.12 med Propavan, Theralen, Stesolid och Zopiklon all in the name of anxiety and sleep so sweet. På en avdelning finns det ingen anledning att vara vaken. Jaja, ute där – inne här, skitsamma, jag orkar inte tänka i längder.

Lyssnar på låten Iris med Goo Goo Dolls. Fast den tog slut nu. Vi är ett gäng här som delar på askar med cigaretter. Den gamle mannen med cancer och di himmelsblå  tröjorna, mössorna, halsdukarna och kalsongerna. Tvåbarnsmamman.

Det finns en orytm i mig och jag önskar att den var ny istället för en negation men nope. Skrivandet är i tänkandet. När jag ligger och preppas inför ECT och hör hur läkarstudenten inte behöver känna sig tvungen att bevittna en till eftersom det ser så obehagligt ut. Narkosen, eller sömnmedlet, känns som aceton som smeker insidan. Tänker jag nu, tänkte jag inte innan jag somnade, jag var för upptagen med förnimmelsen.

Snart har jag tagit slut på den förbannade boken Livet en bruksanvisning av Georges Perec. Den är och har varit fantastisk men en fantastisk förpliktelse. Ett gigantisk inventarie med parenteser som innehåller karaktärer, ting, bakgrundshistorierna till tingen, lösa associationskedjor till berättelser som skrivs ner utan ett tydligt syfte. Och just det är då syftet. Undrar om kanske Knausgård låtit sig inspireras av det här verket.

På tur står Solzjenityn, Leif Holmstrand, Anna Kavan m.fl.

För en separat dagbok för den här inläggningen. Jag har kommit fram till att jag aldrig förstått dagboksskrivandet: jag behöver ju inte berätta saker jag vet om mig själv för mig. Jag låter mig göra det, åtminstone i några rader. Nu skriver jag inte mer här ikväll. Underväldigande måhända, det är livet också.

tschüss

Categories
Hat

och i ljusskenet över sumpmarken plötsligt en saltstod

Du (börjar alltid med du, redigera här, ersätt du:et med ett jag) visar alltid upp dig från din sista sida (skrev fel, menade bästa!).

It runs in the family.

Krokar på väggen. Hållningen kroknar när du ätit för mycket chips. Den feta duvan sitter på räcket varje dag.

Jag sitter i en fåtölj och tittar på tv-serier och målar. Ritar. Undrar vad det betyder för min kropp och vattnet i den att få höra vågorna dagarna in och nätterna ut.

Jag sover och äter mer än RDI. Jag är deprimerad.

Tycker om att slarva som grundprincip i livet.

Principer är betydligt mer värda än moralen, moralen är det som håller dig kvar på marken. Ilningen i ryggraden när du inte hanterat i enlighet med din moral. Det är den som andra kan peka ut åt dig, säga, du skäms för att du inte vet bättre.

Vill hitta artfränder. Ho-ho, ho-ho, ugglan i natten som vrider huvudet och letar efter er med gula ögon.

Det vackra rovdjuret som klöser sig själv inifrån ut på sitt köttfängelse.

Ho-ho, ho-ho.

Därför man läser, I guess. Därför man skriver, I guess.

Allt ter sig bara så otillfredsställande. Njutning är något övergående. Framgångar och popularitet är irrsken, (synonym: irrbloss, synonym bland annat: ljussken över sumpmark, där har vi den fuckers, sumpmark), att såkallat viga sitt liv åt något de flesta betraktar utifrån, aldrig inifrån mig, relevansen som tangerar det farliga i att tro för mycket, tro för mycket om sig själv.

Läser Mara Lees senaste. När jag beställer den saltbakade fisken kommer de först ut och visar den i sitt döda, fortfarande orörda skick, beroende på var man drar gränsen.
Det vita vinet är surt och inget speciellt.

Havet här och havet till vänster i min ögonglobs periferi och kylan i vinet, havet och litteraturen de rör sig ihop men sammanblandas som det bräckta jag såg spegla sig igår när jag stod och tittade på balkongen.

Mara Lee ger mig vatten på kvarnen, den återkommande symbolen med havet stör läsningen, det vilda som ska hota, störa, invallat som bassänger och som genomgått en rensning. Smaken av klor i dricksvattnet i kranen. En kvinna här som säger att “vårt vatten går att dricka, vi har ett filter”, det duger fint med det klorsmakande, vattnet i Malmö smakar knappast bättre.

Vet inte hur jag smakar, om jag går att dricka. Om du förstör din kropp om du försöker som när du dricker saltvatten.

Vänder mig om i ögonblicken och försöker registrera något med mina uggleögon, ho-ho, ho-ho

helt plötsligt en saltstod.

Categories
Hat

gillar inte enkla lösningar och floskler kan användas bara de inte används när du tilltalar mig

Jag plockar upp kopplet och förbereder mig för att gå ut när hunden bredvid mig börjar slicka sig runt munnen. Det är inte på grund av en osynlig ostbåge som jag håller i handen; det är ett tecken på stress. Det har min syster lärt mig. Jag tackar honom för att han är tydlig. Vi tar en promenad på den 11 kilometer långa strandremsan som är grötig av regn och han rullar flera varv så hans sele hamnar snett.

Jag målar med akryl och kol och när ångesten eskalerar vet jag att det kvittar vad som kommer på pappret och kladdet jag får känna på fingertopparna. Eller kolets avtryck ända upp till armbågen på vänster arm. Jag ser en fet duva på balkongen bredvid lägenheten jag är i. Hen sitter där hela dagen (ärligt talat, är inte alla duvor en hon?). Upptagen i sitt. Jag vänder mig om i det lilla vardagsrummet och när jag tänker på duvan och tv-serien jag valt att chromecasta på tvn tänker jag igen på ångesten och dess ursprung. Varför det gör så ont i varseblivningen eller tillblivandet just i att jag faktiskt MÅSTE existera i ögonblicket då jag vänder mig om, möter rutan och minns duvan och ser allt det här hända och tänker.

Det där skriver vi om lite senare. MEN SMÄRTAN DÅ! Den finns kvar och yttrar sig i åtta tio timmar (no skryt) av målande parallellt med att binge-kolla The Wire, golgotavandringar genom den spanska mataffären och fråga mig själv ja vad i helvete vill jag egentligen äta till middag och borde jag planera för den personen som äter popcorn och frukt eller den som vill äta ostbågar smaksatta med ketchup igen. Det blev en slags kompromiss som resulterade i mer, inte mindre. En typ av ärtig frasig halvmåne med smak av någon fårost, ett bubbligt choklad från Nestlé och en micropopcornförpackning. Thaimat.

Det spelar roll vad som hamnar på pappret på samma sätt som det spelar roll vad jag skriver och säger. Att ta kontroll över situationen. Skrivandet är ett självskadebeteende bland många. Det är inte särskilt kul att leva varje minut av varje dag när ångesten inte kan resultera i produktiv kreativitet. Undrar ibland när jag blir galen och varför det är så svårt att vila. Och vem är hon som faktiskt spatserar längs en strandpromenad och tittar på de fula föremål som ställs ut till försäljning i var och varannan mini market eller supermercado. Jag nöter mig själv ner till en pennstump varje dygn och när jag vaknar är jag trubbig för att peaka som en vass giftig spets för att ligga uppvärmd, snurrad och nyvässad (vet inte om jag vässas innan jag somnar, när jag sover eller när jag vaknar eller om det eskalerar under dagen för att brytas mot ett papper i en ful klump, en penna, i alla fall). Jag tycker inte om människor som föreslår enkla lösningar. Fråga mig om jag äter mina fem frukter eller gröna om dagen och om jag motionerar regelbundet samt får tillräckligt mycket sömn och dricker alkohol i måttliga mängder.

Det händer.

Har du rutiner?

Vi förutsätter att jag är kapabel till föreslagna handlingar och att jag lyckas upprätthålla dem under en längre period och att jag till följd av mina nyttiga vanor i alla fall inte går upp och ner i vikt eller blir full och säger saker jag ångrar.

Mardrömmarna då. Och tomheten. Magierna som möts som trollstavarna mellan gott och ont som i Harry Potter de vita och svarta slöjorna som kämpar för att övervinna men de dör båda två. Frågan är vad som återuppstår eller om allt blandas i magen.

Categories
Hat

I en skog av Sumak

Läser ut Klas Östergrens I en skog av Sumak, kletar på den effektiva men illaluktande ansiktsmasken, som en doft av bränt gummi eller bränt plast, och tänker. Det här är tiden jag avsätter till att jag skriver. Kletar den bruna lena sörjan och följer dragen, noterar de blålila ringarna under ögonen och tänker att det är som att ha hittat något som ingen jävel förstör. Följer /r/writing på Reddit och ofta dyker frågor upp som rör vad som är tillräckligt, hur ofta, hur mycket? Driven allt mer av en drift att göra något bra än att göra något som hörs, skulle kunna vara ett resonemang jag skulle kunna intala mig själv.

Det går inte att skriva här utan att förhålla sig. Hatet är att förhålla sig. Som andar svävar ni ovanför mig. Att skriva litteratur är att skänka subjekt ett överdrivet agentskap, tillivblåsningens fula tvillingsyster. Jag ville skriva mig fram till en nollpunkt där allt skulle explodera som det mätta trollet i solen. Istället en antidepressiv likgiltighet. Som en mullvad rör jag mig under jord och letar efter darrningar, efter det som kan vara av värde.

Att skriva litteratur är att avkläda konstruktionen dess plagg. Du känner till sömmarna, färgerna och texturen. Du är Gud, om du har otur. Det är en på samma gång myndig och självförintande ton jag lägger anspråk på och om orden har en faktisk vikt, är de något som kan gå förlorade då?

Don efter person. Så kallade sanningssägare drivs som boskap mot klippslutet, det är till slut bara språket de rår över. Jag vill sätta mig grensle över er och peka ut det viktiga i texten, och om det är budskap eller spetsfundigheter är ibland svårt att skilja på. Minns en gång när jag hörde Horace Engdahl besvara någon om uppenbara referenser till andra verk i litteraturen och han menade att man inte skulle syssla med det, det är tillgjort. Undrar om man kan höra Östergrens språk i mig på samma sätt som Östergren vill förmedla 70-talet i Sverige. Som ett minne, inte som en rekonstruktion.

Om jag föreställer mig att Hatet är gåvan som ges utan att förvänta sig något tillbaka skulle det kunna vara ett angreppssätt. Jag lägger märke till saker hos mig själv. Som att jag berättar det allra fulaste om människor som ett förtroende när jag egentligen ålägger en börda. Snälla, befria mig från beslutet och skydda mig från mig själv. Hur du slutar hata din familj och börjar krama tillbaka. En svart komedi, en pastisch över självhjälpskulturen, en ärlig reflektion om mitt liv.

I Wikipedia-artikeln om Stiger Dagerman lyder en av rubrikerna “Skrivkramp och död”. Det enda man behöver göra är att identifiera en ljuskälla. Sen vet man hur skuggorna faller.

Categories
Hat

Ordförföljelser

Djuren på savannen är temat på min senaste tröja. Ordförföljelser och utdrivningar dagligen, som att koka sin hjärna långsamt och svettas ut ett års neuroser. Köper en bok, köper flera. Läser Leif Holmstrand och blir tvungen att släcka. Läser baksidetexten på Ormen av Stig Dagerman och kan knappt vänta. Provsmakar kokos- och kakaotäckta dadlar på Ica. Läser på om saker jag redan förväntas veta. Går in i fel port och missar med nyckeln vid fel dörr (går ut igen). Hittar betydelser i former och färger jag inte tidigare tänkt på. Känslorna kluckar som ett adamsäpple och jag strålar ut ultravioletta strålar. Jag öppnar min chokladkalender, kola igen, sen äter jag ett äpple och borstar tänderna. Jag börjar stretcha och får huvudvärk. Jag gör ljusstudier med kameran inställd på selfie och tittar på konturerna, en svart mobil mot en vit tröja, och lägger knappt märke till mig själv. Jag slätar till kroppen som en duk. Tänk om man var ett rör som blänker och droppar av kondens. Ett iskallt rör under marken.

Categories
Hat

börjar med slutet

Jag ritar elefanter och skriver att det inte finns några tjuvskyttar i himlen.

Inget showmanship i det.

Vi tycker inte om att få veta hur det började och hur det slutade.

Ibland när man läser märker man att någon har skrivit från början till slut.

Den kreativa kraften bara öppnar det svarta hålet och dränker det.

Vid avbildningen av ett föremål spelar det egentligen ingen roll om du börjar i det ena eller andra hörnet.

Den tazmanska djävulen (jag)

Elefanterna

Alla utrotningshotade

Bögsköldpaddan George

Det finns så många djur som är dikter i sig själva (ANOHNI – 4 DEGREES).

Mitt vita granatsplitter.

Han lägger sig över mig, en kropp att klä kroppen i.

Jag är en svart sjöborre i soffan.

Skit på allt, ja – tyst

även stilla, låt kolonen ta plats

metafysik, system kan finnas, men är underordnad både intuitionen och stilen.

Ett blad man vänder och vrider på.

Vad poesi inte är för mig:

Radbrytningen är SIC! alltså.

Till exempel min skräppost är full av mejl från porrsidor med personnamn och erbjudanden, vad jag skulle vilja definiera som typen män skriver till andra män.

Alla går omkring med poesi i sig, det handlar bara om att lura dikten att komma fram.

Låta kroppsdelarna bli till sten en och en, eller bara fast materia.

Jag har i alla fall sen jag var liten (kanske skulle man kunna använda ordet coping-strategi här, älskar inte ni också tvåspråkiga dubbelord som luktar kontorsmöbler, fnasiga näsor och torra tårkanaler?) använt det som en strategi.

Om munken ljuger alltså.

Givetvis tänker jag inte bort medvetandet, ingen kan väl tänka bort medvetandet, kanske någon munk som mediterar, men det kan vi ju aldrig få veta.

Brukar roa mig med att föreställa mig min kropp när den är död, det är lätt ibland när man ska sova.

Idealmänniskan är ingen människa, vi består av bakterier, tarmar och vatten.

Lösa skott och våta tårar, knuffa inte ut mig i den ordkarga poesin, det är så jävla torrt där.

Och vem fan bryr sig om din jävla radbrytning?

Visa med det inomtextuella

“Att få våldta en ny rad” är en fånig sak att skriva.

Jag måste flytta tillbaka markören med pil upp och sedan trycka enter för att få våldta en ny rad.

Att börja texter bakifrån är vårt språk inte designat för.

Nöj dig med inget mindre än skaparglädje som du vore den första människan.

Är det inte i tystnaden i poesin man skymtar det privata, är det där vi ska fylla i era jag, personor (horor) och intentioner?

Jag är ett stjärnvittne som testar de fabrikssydda sömmarna.

Categories
Hat

ropa först hej sen varg

Som en gammal kärring ropar jag på min vän från sängen,

xxxx, kan du hämta pillerdosan?

Virvlar ut från bröstkorgens centrum

följer den blå ådringen ut från kroppen

 

jag behöver uppdatera mina kulturella referenser

förälskade mig i en estetik, vars primära symbolik

består av

döskallar, I fell in love with a dead boy, förruttnelseromantik

 

det är människor som söker förklaringar du ska akta dig för

frågans båge

en skärva vissa kan vila i

för andra av glas

 

underspåret

(brösten som punkteras)

den falska rytmen

(antiklimax)

ett blottat bröst

(pyser)

living dead girl

(så går det)

 

distraktion är ett medel, inget mål

som en dum och oförsiktig flicka

blåser jag iväg med ett paraply

blaffor med blöt snö faller från himlen

 

om hus andas i något annat än andra kulturer

vill jag kräka och spy

jag slickar min torra tunga mot steriliteten

symbollöst land

 

min vän har bara halkiga tallrikar

vad vore alternativet,

skrovliga?

min röst är en nytvättad, fuktig tröja

 

krama ur mig vreden,

häng mig på tork

säg vad var det jag sade och,

sy in mig i vargen

 

 

 

 

Categories
Hat

Måndagshaiku

Meterologisk
kråkan harvar på gult fält
sommar i landet

Categories
Hat

Onsdagshaiku

BDSM-grav

regnet piskar henne, mig

TROTJÄNARINNAN

 

 

Categories
Hat

psykosavdelningspatienter

När de psykotiska lufsarna börjar ansamlas utanför min dörr i min lilla u-båt och jag hör och ser lufsarna stå och titta in. Jag vet att jag är oviktig i deras ögon. Jag är bara rädd att de ska lufsa in i mitt rum och tro att jag är en möbel. Att mina nedslitna fingrar är kokta, spruckna ägg som de ska skala. En av lufsarna är så rund och hans kalfläck är rund och mitt fönster ut i korridoren är runt. Och det känns som de börjar gå närmre och närmre. Jag blir så ledsen när jag tänker på alla steg de tar dagligen genom korridoren. Vad är det som ringer och ringer men aldrig kommer fram? En sjuksköterska gav mig kamomillte och lugnande. Sa. Drick teet som det vore medicin. Tiden hjälper. Jag ser att båda lufsarna börjat leta med blicken i mitt rum. Det gör mig rädd eftersom jag aldrig sett någon av dem fästa blicken på någonting. Idag serverades det kyckling till middag och lufsen-

stannade precis till utanför mitt rum och vände sig mot fönstret. Deras promenadsträckor har blivit kortare, nu far de förbi rutan flera gånger varje minut. Konspirerar de om att mörda mig? Har de psykotiska ett språk som andra inte kan förstå, en morsekod i takten på stegen kanske? Och är det på grund av de där lufsarna och hotet de utgör som jag håller på att bli en riktig författare? Det är en kliché men jag känner mig som en författare när jag skriver och när jag är full. Jag skriver inte bra när jag är full. En dag kanske jag också sitter och rapar ut halvmesyrer (ville skriva blessyrer men det var ju fel) på kvarterskrogen och talks the talk men egentligen bara är en tom parasit som super för att den tror att det på något sätt låter en få tillgång till fler rum. Källarvåningen. Är jag redan där? Det här varandet och tillblivandet som större delen av min tid går till hade kanske inte varit ett problem om jag inte satt ord på det. Sextonåringen som dagdrömde om att gå in i ett kloster och nästan kom av upphetsning när hon hörde nunnan berätta att de inte säger ett skit på nästan hela dagen kanske var något på spåret. Lufsarna har slutat vanka nu. Är det nu jag slutar skriva? Jag googlar: hur vet man att man är galen? Familjeliv, Flashback ett test där jag ser att en av frågorna lyder huruvida man skulle känna sig inspirerad eller som hemma om man blev inspärrad på mentalsjukhus, eller känna sig galen. Svarsalternativen lugnar i takt med de lugnande preparaten och kamomillen. Jag känner allt, förutom hemtrevnaden. Även om den pockar på ibland, som när jag ligger och skriver. Eller uppslukas av litteraturen. Min telefon måste laddas i ett låst skåp. Den jagar mig och påminner mig om att bli frisk nu, så jag kan fortsätta livet. Det lilla plastarmbandet med mitt personnummer som jag viftade med ute i verkligheten igår hade ingen pavlovsk effekt på mig. Jag försökte fortfarande välta världen och kastrera personer. Jag vet inte hur det fungerar i hjärnor som både vill bli fruktade och älskade. En skönhet så ful. Om femton minuter kommer min sömntablett. Kanske är jag bara en tarvlig posör och kanske har jag fel när jag tycker Strindberg var rätt på det. När personer skriver dikter som säger någon säger/någon säger så vill jag skära halsen av mig på studs. Kanske är jag bara en slemmig kondom som vankar omkring i världen. När jag kommer på mig själv med att börja meningar med kanske vill jag skära halsen av mig. Jag tror inte man ska uppmuntra alla att skriva, fick medhåll av en man igår när jag uttryckte det. Kanske är jag en sådan. Där. Kom. Det. Igen. Jag börjar bli frustrerad av det här navelskådandet. De psykotiska har fortfarande slutat vanka och jag vill fortfarande komma till en poäng. Poängen är. Kanske är jag tom

SLUTA ANVÄND ORDET KANSKE DIN JÄVLA TÖNT

Jag kanske är tom och det är det som kan göra mig till en bra författare. Om jag slutar tveka. Börjar avsluta meningar. Kanske är nog viktigt för jag känner mig som en halvfärdig produkt som emellanåt glänser. Självhaet förlöser hybrisen och så vankar vi i huvudet. Jag och besten. Avbrott i skrivandet, kollar Facebook. Kanske får jag sova inatt och vakna upp som en ny person som är lite mindre frustrerande. Lägger ni märke till filtret när jag skriver? ”Ni” har en överdriven betydelse. Jag är ett stort infekterat sår som det myllrar i. Kroppsdelar i mig döda redan. Igår sade jag att jag skrev med intention. Kanskena motsäger det. Något jag absolut vill sluta med är att referera till saker jag skrivit. ”Jag skrev om det igår…” Som att tanken inte är min längre eller att det får mer tyngd om det är något jag skrivit ner och inte bara säger? Löjeväckande beteende borde straffas med smisk eller böter. Eller så syr någon igen min mun. Sömntabletten har inmundigats. Har jag börjat tro att jag är en wallraffare när jag ligger här och beskriver? Tänker att jag börjar låta som Trump när jag kommenterar mig själv. Löjeväckande. Tönt. Avbrutna tankar. Tänkandet har ingen plats i ett skrivande. Jag sätter mig som en stor lufs i vägen för kommunikationen. Be för mig att sömntabletten hjälper inatt. Att jag får drömma om nekrofiler som sprättar stygnen som virvlar sig genom mina nariga läppar.