Hatet

Vad är det som driver besten inuti mig så hårt, jag tuggar fragda mot betslet. Jag tror att jag hittar något nytt i mig själv eller världen varje dag, sedan rusar besten igen. Det kan inte bara finnas ett jag i mig. Eller är det det här man brukar kalla ansvarslöshet. Slukhålen öppnar sig i marken. Maten vill inte fortsätta ätas, rullande band-principen fungerar inte. Jag trycker på stoppknappen som Charlie Chaplin. Mitt bröst är konkavt av saknad. Det är Dresden inuti mig. Jag orkar knappt gå på toaletten och det är nu jag försöker få er att tycka synd om mig? Jag vet inte om jag alltid varit så här osäker. Om vad som är sant och riktigt i mig. Jag mediterar nästan dagligen med hjälp av en app. En brittisk man med lugn och snäll röst beskriver tankarna som en motorväg och att man kan ställa sig i vägen, eller vid sidan av och bara betrakta dem. Brandbilar, små fula ryska bilar, Volvon min pappa körde som jag skämdes så mycket för när jag var liten, eller skåpbilen. Jag visste aldrig riktigt hur jag skulle förhålla mig till glädjen pappa kände över en ny begagnad bil. Egentligen sneglade jag avundsjukt på bilar med mjuka former. När han skaffade en sån dög inte det heller. Jävla skitunge. Jag undrar när man börjar bli sjuk i huvudet och om det bara är det här ändlösa ältandet som avslöjar en. Skam och skuld är mina vapenbröder. Jag önskar att jag kunde ringa in till Bullen, berätta om exakt allt som gör ont, och att de skulle komma med rådet. Råd får jag hela tiden. Det första människor lägger märke till i mitt rum på avdelningen är den falska spegeln.

Jag möter mina egna ögon. Inte i något spegelblankt. Mest troligt i det av smuts strimmade bussfönstret, där det känns som jag spenderar all min vakna tid, trots att jag är folkbokförd på en adress. Jag krånglar till det, jag hör det. Det är något jag inte vill berätta.

Det känns som att jag redan är död. Eller, som att jag slutat existera för mig själv. Ghosting den engelska termen. Det har alltid bara funnits det som möter mig i spegeln. Inte tredimensionellt. Det görs vissa antagelser om mig. Som om att jag skulle hittas självstympad bakom en låst dörr. Inte bara som att jag skulle sluta existera. Tonerna av Brian Eno ringer in natten i ytterligare ett opersonligt rum, det klär mig. Ingenstans kan jaget få fäste och klibba av sig och verka självbekräftande.

Mitt liv on hold. Det går inte att komma förbi Laurie Andersons röst vissa kvällar, som en tät dimma ligger den, som en osalig ande som flätar in fingrarna i min rytm. Det kanske verkar som att musiken är viktig för mig. Den är essentiell när jag låtsas bli mig själv. Jag har skrivit en bra rad i den här dikten. Sen lurar jag mig själv till att det räcker.

Vet ni att det är både fult och skamligt att vara upptagen av sin egen dödlighet när det dör små barn i havet på flykt. Jag föreställer mig en kväll då jag är oemotståndlig. Vackert tras, en kombination av Courtney Love och Edie Sedgewick. Jag lägger inte märke till att jag blir lagd märke till. Jag kanske blundar en sekund när jag dansar. Då lägger ni märke till perfekta smokey eyes. Dundrande dundrande hjärta. Jag saknar tiden då jag trodde att man skulle gå sönder av smärta.

I toaletten bräckt vatten. Visste ni att inte allting blandas i magen utan lägger sig i lager. Små kaksmetar som staplas inuti en. Så om någon av en händelse skulle först frysa och sen skära i kroppen hade man kanske sett ut som en tårta i tvärsnitt.

När jag är vaken om nätterna tar jag självporträtt. Jag låter människor spela boll i mitt undermedvetna. Jag fantiserar om det ofullbordade självmordet som performance. Du tar ett rep en penna och lägger på någon i luren och sen sätter du dig någonstans och väntar, på en pall t.ex. Det var inte det här jag försökte berätta egentligen. Jag ligger och röker e-cigg i sängen och är trött på mig själv igen. Jag har lidit men inte levt för konsten.

Gillar du inte tanken på att dikten om dig redan är skriven.

Ät djuren. Kräk på djuren. Häng upp djuren. Dra ner djuren. Avväpna djuren. Torka av sig på djuren. Dammsuga djuren. Döda djuren. Leta efter djuren. Förbereda djuren. Grilla djuren. Skrik på djuren. Klä ut djuren. Döm djuren. Diska djuren. Mangla djuren. Dränera djuren. Domdera över djuren. Finslipa djuren. Forma djuren. Ställ ut djuren. Döp djuren. Flisa ner djuren. Mosa djuren. Tänd eld på djuren. Slåss med djuren. Förnedra djuren. Läs för djuren. Skriv för djuren. Frisera djuren. Fiska efter djuren. Fånga djuren. Knulla djuren. Kom på djuren. Slå på djuren. Filea djuren. Projicera på djuren. Bli kåt på djuren. Trampa på djuren. Sätt koppel på djuren. Koka djuren. Lös upp djuren. Vänd ut och in på djuren. Stoppa djur i djuren. Skölj av djuren. Lås in djuren.

Roland Barthes säljs som accessoar i en hipp klädbutik i centrala Malmö
bättre förtjänade han väl inte med sina idéer
det är inte så mycket hans kuk som idén om hans kuk jag vill åt
världsrekord i världsrekord
stod det ovanför spegelbutiken
strålkastarmonster står krumma över kanalen
Ett novembermalmö osv
städer har jag sällan en relation till
inte de jag bor i
inte de jag besöker
tidsangivelser och platser laddade
med personlig mening för poeten
Kristian Lundberg host
ointressanta
underkvalificerade som poetiska bilder
trots detta tycker jag om
att bygga små borgerliga stilleben
i min lägenhet
med hopp om att någon på besök
ska tolka dem och se mig

får väl ta och erkänna att det verkar som
att poesin förflyter från mitt pelargonförsedda fönsterbleck
fan
jag som fantiserat ihop en bild av mig i framtiden
av en skön rockprinsessa
typ en Patti Smith
en gång i tiden sviken
nu mera
free
verkligheten
att jag åldras och att jag sitter i samma fåtölj och lyssnar på samma musik
på repeat
är misstänksam mot min egen talang och undviker
böcker som inspirerar mig för mycket
är det lätt att skriva är det något som är fel
väl
mina erfarenheter lägger sig på hög
som våta filtar
som jaget som kontinuerligt flyttar sina gränser
världen som inte bett om jagets expansion
har svårt att förlika mig med
min clickbait-persona
jag förstår människors behov av att
inordna personer i system
kanske till och med
döma ut mina dikter
på förhand
som motsägelsefulla
jag respekterar människors behov av sanning
jag har läst sagorna
jag förstår att ropa varg
är något vi internaliserat
och den figuren inte är någon
man förknippar med att leverera
det här är mitt främsta vapen
mot att kommodifieras
eller
gapa och svälj, hora
typ så

du pressar mig
för att du tror
det väntar storhet
runt hörnet
missade tillfällen läggs på hög
det blir tydligt när jag lajvar svenne
en lördagskväll
ingenting jag gör nu
görs för att vara
det här är prövotiden
den löper ut
när jag säger att det tagit slut
skuggridåer klafsade till och med
herr Strindberg runt i
floskler uppblåsta med ironi
jag fattar varför han hatar
de koketta jävlarna
ska sanningen fram är
idealister för tråkiga
för att någon ska orka med dem
i slutändan
människor har en tendens
att inte vara särskilt balanserade
vi behöver inte fler människotyper än
typ tre stycken
googlade Kierkegaards
första resultatet domännamnet
gymnasiefilosofi
ja men så är det ju
att vara jag
googla lösryckta fragment ur min bildningsresa
sånt man får nöja sig med när man fått höra att man kan bli vad man vill
men aldrig givits verktygen
mina kunskapsområden är begränsade
jag skriver självhjälpspoesi
för idioter och förlorare

drone

ett ord lika främmande för mig som cancer i min kropp

trots att det kanske bara är förändringar av redan existerande uttryck

häromdagen kom jag på

jag var för ung för den första vågen ravekultur och för gammal för den andra

eller så är jag hopplöst tafatt när det kommer till att se kulturen

bara relevant om jag får tillhöra

andra saker jag inte förstår

så som arkitektur eller snarare människors behov av att få skapa den

eller varför någon skulle bry sig

om den estetiska utformningen av hur människor bor

om man inte målar den med politisk fond

trots det

så gillar jag vackra saker

jag gillar

Andy Warhols relation till tvn

hur den räddade honom från patetiska personer och mentala garnnystan som liksom tarmar har en tendens att falla ut framför soffan så man omöjligen kan undgå dem med gott samvete och fortsätta engagera sig i fiktionen

att inte bry sig är inget aktivt val och det kommer inte med en programförklaring

jag tränar, jobbar och socialiserar bort depressioner

en behöver ju inte oroa sig

jag är absolut ett offer för romankonsten

jag kommer lukta mig till historier när världen under mig ruttnar

ni får gärna källsortera men kan ni lova mig att duktigheten inte avspeglas i det ni skriver

visste ni att vi är långt ifrån den enda generationen som förväntar oss undergång

problemet med er politiska ihärdighet är er världsbild

att vi nu har kommit till ett slags slut

på förtryck och en början på framtida frihet

minns någon speglar i världen utan selfies

inte jag i alla fall

reproduktionen av tomheten är vår generations största bedrift

jag tror bara på människor jag inte tycker om

dvs de som ägnar sitt liv åt saker som inte är estetik

och häri ligger liksom problemet

det finns

tomma ord

poetisk jargong

självbekräftande system

som bilden av ett grenverk i poesin

jag tänker aldrig på grenverk

eller jordens stundande undergång

 

 

Knarkar klarhet

å fyfan

vad det smakar gott

att må illa

hittills har jag kommit fram till

att vi vita

inte längre kan skriva

erfarenhetsbaserat eftersom allt

låter samma

vi rör oss i ofarliga miljöer

och våra känslor

krossas under tyngden

av det självständiga beslut

det gör ont att vara fri

men framförallt

skapar det tråkig litteratur

 

vad plantanträden

utanför mitt fönster

tänker om

att vara domesticerade

och agera kulisser

i mitt narrativ

är mig fullständigt egalt

man måste höja abstraktionsnivån lite

besjälning av naturen

är en lika ointressant stilfigur

som ditt behov av att berätta att ditt hjärta har krossats

 

det svala i kombination med

det unga

det passionerade i kombination med

det unga

är alla falska antaganden om verkligheten

det mesta som skrivs av unga

måste läsas med välvilliga ögon

att nedlåta sig till att kommentera

och klafsa runt i internets poesi

är kanske inte mitt kall

men mitt syfte för tillfället

jag är ju ung,

det kan komma att ändras

tomheten och flosklerna måste åderlåtas

en estetisk utrensning

av alla motiv som kidnappats

Jag gjorde slut

med mina drömmar

inatt

chockuppbrottet

står inte att läsa om

någonstans

 

jag är en delfin

jag slickar dig i ansiktet

med min

knottriga sjötunga

 

jag är helt vilse

simmar ut på ett hav av

facebookblå vågor

arrenderad mark i mitt inre

där bara vackra missfoster

som nästanrimmet

och like for like

som poetiskt koncept

får plats

 

jag är blek av längtan

blåblek som juver

och mina nariga läppar

viskar inåt:

tiden lägger allt

tillrätta

men diktsamlingar

är konkreta

föremål

 

i min kropp

värker det alltid någonstans

ibland är det skönt

att låta begrepp sjösättas

flyta omkring i våglandskapet

och idissla de höga frekvenser

som neuroserna bebor

 

jag tillhör tydligen en generation

jag är en strid ström av ord

jag är en generationen omedelbar bekräftelse

bekräftelse och generation

två ord som kunde tabubeläggas

i all poesi

två ord som ändå sammanfattar

våra tomma försök till begriplig

analys

jag vet verkligen inte när alla började bry sig så jävla mycket

eller när alla började kunna läsa danska och norska

skriv om något du vet Frida

jag består av ca 80 procent vatten

vi börjar där

i det böljande blå

mitt flöde fylls med

falska madonnor

i tusen ansikten

kan jag inte känna igen

mitt

ilska är ett svek

och när du uttryckt den

finns det ingen

återvändo

självkritik

hör inte

systerskapet till

solidaritet betyder

att veta

när det är dags att hålla käft

I vanlig ordning är det söndag

varje vecka är det söndag

söndag är den dagen man kan gå i kyrkan

söndag är en dag då jag inte är i kyrkan

jag och söndagar brukar ibland låtsas att vi inte existerar

det strilar regn på mina billiga solglasögon

jag lyssnar på heavy metal och jag pulsar fram

i miljonprojektet jag måste tjäna pengar

jag har inte så mycket pengar och på söndagar har jag lika lite pengar

som vilken annan dag i veckan

mina billiga solglasögon och jag

firar veckans lugnaste dag med att låta det regna på oss

och lyssna på heavy metal

på söndagar kan man äta en söndagsstek eller Resorb om man varit stygg

på söndagar känns det extra härligt när man varit stygg

på söndagar får man inte tänka mörka tankar på söndagar får man absolut inte vila

på söndagar kan man dansa ta sexiga selfies eller självmörda

på söndagar händer ingenting av detta