Vad är jag. Borderlinebrud med blogg. Jag är vad? En tungtvistare.
Jag måste blunda när jag blundar igen.
Det är inte mer sökt än jag försöker att det inte ska vara.
Tycker det är okej att skrubba sig.
Vi är nyfikna. Varför släpper inte du loss och visar ditt hue? Du har säkert en god anledning. Nu har jag redan slutat lyssna.
Vad som är viktigare än allt är att jag får sätta ord på något även när det inte passar, är ofärdigt, orättvist eller alldeles alldeles underbart.
VÅGA VÄGRA VÅRDCENTRALEN
Undrar vad människor som tänker tänker på.
Jag orkar inte tänka på styckesindelning. Är alldeles för mycket att tänka på.
Vad tänker jag på? Ditt ansikte. Jo, det är säkert.
Ord jag inte vill höra mig själv använda någonsin igen:
Dopamin. Verfremdung.
Jag testar levande ljus och växter. Idag drack jag te två gånger. Det var gott.
Tror jag i allmänhet undviker saker som kräver min uppmärksamhet.
Försöker skapa små ekorrbon i min lägenhet.
Det behövs mest en förgrenare. Flera. I olika hörn. Jag har en sovsäck som kommit till pass två gånger.
Impuls att berätta något oattraktivt om mig själv.
Kväver den för att se vad som händer.
Något hände precis.
Jag är en spoiler.
Språket måste ligga steget före mig så jag kan jaga.
Önskar världen var mindre uttråkad och ville leka med mig.
Alltid ska man gå omkring och känna sig ensam.
Jag är din livscoach om du ber mig säkert.
Utsträckta armar av ingen anledning.
För du behöver komma i kontakt med rymden.
Kom febern och hatskrik. Kom kompensation för ärligheten.
Mina fingertoppar är inte bra tror jag i traditionell mening.
Det gör ont när jag rör dem.
Skönheten såklart. Men jag strör den om mig så jag unnar mig de fula delarna.
Ibland blir jag överväldigad av vissa fula saker jag ser på mig själv.
Försöker appropriera materiell fåfänga som lösningen för de flesta problem man grubblar över när man går och lägger sig.
Men det går aldrig. Därför ligger jag kvar i soffan och ska sova här.
Jag vill börja lyssna till sakerna som springer genom mitt huvud igen. Måste bara sakta ner och inte vara en sån jävla sprätt.
Tror det är bäst att jag flyttar in i sovrummet.
Jag vet ju inte vem som brukar sova här.
Syftar på spindlarna nu. Inte de ghouls jag skrämde mig själv med i en av få filmer jag har tillgängligt: “Carnival of Souls” (1962). A mental mindfuck på exakt samma sätt och med samma ton som Frank ‘n’ Furter säger i Rocky Horror Picture Show. Riktiga jävla hauntings.
Det ni. Det var läskigt
I sängen. Testade tune in, Radiohead.
Ett tungt, trubbigt föremål delar världarna i två.
Nu är allt som det brukar vara.
Motsatsparen står uppställda.
Jag söker efter en rad ur en psalm i huvudet och hittar en.
Men lamporna. Alla lampor som är i olika grader av frustrerande obrukbarhet.