Categories
Hat

Som en fitta i havet

att luta sig mot och jag sviker aldrig dig. Mitt huvud minns den gamla dängan och min vulgära natur gör om den. Bra det. Jag tänker på blygdläppar som får följa havets strömmar. Hur mjuka de är på utsidan. Med strukturen på insidan. Främlingar i havet. Mitt huvud är infiltrerat av popkultur och jag har inte gått en dag utan att höra låten must have been love med Roxette sen innan jul.

Jag gör mig själv trött på kvällarna genom två tabletter, en 20 en 22, för att kunna vara vaken på morgonen och med fördel resten av dagen. Jag kan inte ifrågasätta meningen för som en klippa i stormen måste mitt dygn undslippa den där bilden Goya gjorde. Huvudet i en uppgiven position lutad mot ett skrivbord och marorna som svävar(?) ovanför hans huvud. Ska inte döma mig själv när jag äter frukost i soffan och kollar på Sons of anarchy. Det finns så mycket man kan göra med tiden.

Jag glömmer vilken sida av badrumsdörren strömbrytaren till lampan sitter. Jag har en platt kunskap om olika platsers köksorganisationer. Jag har kanske sagt att jag är aska i vinden. Det jag egentligen menar är att någon bränt upp mig och spritt min aska i vinden. Klippor kan inte göra så mycket åt den situationen.

För att göra den här bloggen ännu lite mer personlig ska jag berätta var jag är någonstans och var jag är på väg. Inledningsvis vill jag berätta att jag lyssnar på Burzums Naar Himmelen Klarner.

Jag skrev på ett självmordskontrakt. Till vem det än angår så har jag inga aktiva suicidplaner. Jag var inlagd på sjukhuset på eget bevåg. Innan kontraktet kom till hade jag packat en ryggsäck redo att fly. Tagit ut 2000 kronor och bokat en resa till Stockholm. Min läkare övertygade mig om att det var bättre att skriva ut sig snarare än att troligtvis ge sjukhuset befogenhet att dra in polisen och hålla utkik efter mig. Kontrakt, inte affekt, Z E N. Ut gick jag med min vän C och tände en cigg som smakade vidrigt. Busshållsplatsen jag bara åkt förbi tidigare har förändrats. Kiosken också.

Att resa att fly att resa på sig. Att sakna närhet, värme och kärlek. Jag duschar en gång i veckan. Jag tror inte på långvarig kärlek till människor som man inte råkat komma nära på ett sätt som inte hotar mig. Det här med att vara personlighetsstörd handlar mycket om hårklyverier. Det är svårt men också väldigt enkelt. Jag får ett jobbigt sms och min impuls istället för att svara är att gå till ICA. Min kroppshydda är präglad av min livsstil. Ikväll åt jag chokladpudding. Reflektera inte så mycket. Att vara deprimerad ger en vissa friheter. Även förluster. Jag utsätter mig inte för risken att någon ska finna mig motbjudande. Min kropp och därmed min själ går igenom en avvisning och jag undrar vad som väcker mest äckel.

Vissa friheter. Jag hinner sällan packa upp väskorna innan de behöver packas om. Jag tänker mycket på väskorna. Mindre på resan. Ingen stressad resenär. En klumpig men lugn en. Jag ser inte ut som något särskilt när jag reser iväg. Jag tycker att jag är attraktiv men vem vill söka uppmärksamhet när man reser? Det är mellan platserna och människorna det är som enklast. Även om det är i det onda jag reser. Jag vet var jag har allt. I ryggsäcken nedanför mig.

I min framtid ser jag rum som är fyllda av mina vackra saker. Som en antagonist som inte delar det med någon. Inte för att han inte vill utan för att han inte kan. Jag vet inte vem jag är men jag önskar att jag var August Strindberg. En del av mig vill hålla salong och tvinga alla att lyssna på mina playlists på Spotify och glida förbi mig i ett lagom fyllt rum med ett glas i handen och säga att hen gillar den här låten. Människorna har inga ansikten. Jag är i perspektivet first person shooter men det är ljuden jag gör, händerna, gesterna, blickarna och hur jag formulerar mig som står som en julgran i rummet som resten dansar kring. Jag vill få komplimanger för att avvisa dem. Jag vill behålla min skönhet för mig själv. Och om jag är tjock. Jag ser en skönhet i spegeln när jag borstar tänderna.

När jag vandrar runt mellan rum, ibland i korridoren, på väg till bussen/tåget/flyget för att hämta/lämna/resa så svär jag. Fittballe är en ny groda. Kukars horors fittballe. Fitta. Hora. Kukhelvetes fucking kukhelvete. Fitta vad korkad du är. Håll käften. Fitta.

Jag lägger anspråk på min fitta och antar liberalfeministernas sida och säger att jag använder min fitta och namnet på den i vilket syfte jag vill. Det finns drygt 20 ord om Hatet, ett försvarstal, ett bemötande, på grund av ett sms jag fick igår, en söndag. Jag hatar söndagar? Anteckningarna är för koncentrerade. Hatet får inte luft. Jag somnar in till en professors anekdoter ur sin karriär som krimonolog där hon bland annat arbetat med John Wayne Gacy och Ed Gein. Jag har alltid vältrat mig i ondska.

Flyktdestinationen skulle gå till en by utanför Jokkmokk. Jag åker imorgon. Jag lämnar självmordskontraktet hemma men tar med mig den tibetanska dödsboken. Att bestämma sig för att leva är i högsta grad bara att göra en serie triviala handlingar. Jag är bortskämd med kreativitet och kärlek. Men vem vet egentligen om livet är viktigare än döden? Inom tibetansk buddhism är all död onaturlig. Det är en ond ande som ligger bakom. Så vitt jag vet finns det ingen överrepresentation av självmord inom lamaismen.

Låtom oss inte prata om självmord. Klart vi ska. Med frihet kommer ansvar och jag skakade lite på bojorna när jag skrev under kontraktet. Jag gillar att tänka på döden och trivs i mörkret. Trösten tar sig många skepnader och man brukar tala om att tingen är döda; i mitt rum ligger jag och ser ut över tavlorna, maskerna, lamporna och vintage inredningsdetaljer. Rummet är litet. Du skulle nog inte få plats ändå.

Det är inte er uppgift att övertyga mig om någonting och jag försöker lära mig att det inte är min uppgift att övertyga er om något heller. Jag önskar jag kunde vara mig själv men personen som kan vara sig själv har jag en del frågor att ställa. Vad gör du? Hur är du? Tänker du igenom beslut? Eller har du accepterat att du till exempel är en manipulativ människa som mikroplanerar scenarion som till det yttre ska vara enkla? Jag är en mussla, för att fortsätta på fittemat (bra ord, fitte-mat), ibland är jag helt sluten och hård och omöjlig. Öppen, köttig och rå. Ät mig. Lyft på mig som du lyfter på en sten för att se det grå när det myllrar och upptäck att jag är

tom. Jag är nog på ett tåg med min ryggsäck till en människa jag ska lämna för att åka och träffa en annan människa för att sedan lämna för att sedan komma tillbaka och låta väskorna stå

öppna för att sen sluta mig

bli lätt som aska och flyga iväg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *