Categories
Hat

Trigger warning: har fucking glömt hur man använder semikolon #rip självförtroendet

Stod över vasken och försökte skjuta ut snor som männen på stigarna (vill vi verkligen byta ut dem mot löparspåren?) ur ena näsborren. Man måste nog vara ganska bestämd för att lyckas, eller bara ha tillräckligt mycket snor, och helst mer i den ena så man framgångsrikt kan täppa till den andra. Män har egenskapen reach. De kissar med kukar, skjuter med vapen, snyter sig inte i papper eller en vask utan mot världen och tafsar med sina händer. Det finns mycket symbolik mellan en man och det som naturen respektive människan skapat åt honom. Egentligen är det ju bara kuken. Kukar kan man skära av.

Hur känns det att ha ett hem? Anspråksfulla frågor och uppmaningar gör att jag kurar ihop. Google-drivet. Som en ersättning för faktisk aktivitet. Fyra dokument uppe – 19 flikar. Som en man med skillnaden att jag drömmer och män är källkritiska. Det jag skrev nyss är nog falskt. Pratar du med främlingar? Det gör jag. Har du invändningar och funderar över vem främlingen är? Jag är begränsad till svenska och engelska och duktig på att säga va?

Människor kan inte älska mig alltid. För en relation krävs en stor dos tolerans och förståelse. Jag är uppknuten i ett mönster av moraliskt förkastliga handlingar och hur ska en veta när det räcker? När räcker det med skitsnack? Fallet mellan min mun och marken är högt och det skvätter tillbaka vatten i mitt kön när jag försöker spola.

Varför ska jag alltid vara så vulgär? Man måste använda caps lock för att någon ska lyssna. Det är många tillfällen då människan föredrar gemener nu för tiden. Jag förstår inte. Interpunktionen står inte högt i kurs heller. Sen jag gick skrivarlinje har jag aktat mig för satsradning men ibland är det rätt att proppa in popcorn och ibland känns det rätt att stapla meningar mellan låtarna man har köat och vännen som försöker avsluta meningar.

Att vara nyanserad jämte bristerna är kanske inte möjligt. Kvinnohatet sitter djupt: vägrar träffa kvinnliga psykologer. Jag är psykiskt sjuk: är det där mina resurser finns? I samtalet om ”oss sjuka”/ ”vi sjuka”? Jag har inte för avsikt att skriva någon god litteratur. Jag gör gott. Främlingar ler, jag med. Jag barmhärtigar inte mig; jag stänger inte ögonen när jag går ut bara. Jag är inte skyldig människor mitt privata utrymme. Jag är inte skyldig att lyssna på ett förklätt försök till diskussion. Jag är ingen politiker eller någon som behöver stå till svars. Jag kan berätta hur jag tänker. Jag är en feminist. Jag är smart. Jag är snäll. Jag försöker i största möjliga mån underkasta mig logik. Det är tråkigt att behöva förvånas över omgivningens dumhet som sticker upp ibland som en mopsig jävla näsa. Jag är inte skyldig dig ett skit, eller jo, jag ger dig möjlighet att förstå ett uttjatat exempel på hur logiska felslut (en falsk hypotes) kan se ut. Hitler är vegetarian* = alla vegetarianer är Hitler. Känner du dig träffad alternativt inte fattar alls så är meningen definitivt ämnad. För dig. Se Hypotetisk-deduktiv metod på Wikipedia om du inte tycker om det jag säger. För vad du tycker är sant är mer sant än exemplet ovan. Det är bra. Ditt tänkande måste ju börja utvecklas någonstans. Varsågod! Jag är gärna martyr i goda syften.

Frida. Hatar kvinnor = inte feminist. Frida. Psykiskt sjuk = inte kapabel att ta sunda beslut. Jag vet att en balanserad diet, regelbundet träningsschema, en meningsfull sysselsättning, god sömn (var finns terapeuterna som kan sitta med och resonera med mardrömmarna? Vilken makt hade han haft inatt när jag sprängdes i luften av sjöminor i ett främmande land?). Alla ligger till grund för en frisk hjärna, kanske till och med en en god natur. Frida. Sjuk = i underläge. Frida. Sjuk = hållhakar/kort och hot. Frida. Hur ska hon hanteras?

Så hon tvättar. Hon flyttar på sig. Omgrupperar. En legosoldat. Jag tjänar mig själv och det finns scener när jag sviker. Alltid i hemlighet. Bort i någon dimma i en tecknad serie som man känner att bladen är våta i. Frida. Hon går för långt. Frida. Mätt på Malmö och rapar. Mätt på Malmö som är en jävla pisshåla. Jag skäms för att jag betett mig snobbigt. Att se ner på verkar vara socialt accepterat. Sen har vi ju de glada. De många glada i plural har inte plats för mig. Det är jävligt mörkt att vara nära här. Blir ni förvånade när jag säger att hatet mestadels tillfaller de som påstår att de älskar mig?

Hatet är inte logiskt. Det står ju i bestämd form. Är det inte tydligt att jag är en opålitlig berättare? Frida irl kontra Frida personan här; vissa väljer. Vissa av mina vänner tycker inte om att läsa. Min röst var mest behaglig när den var deprimerad. Den fysiska närvaron desto svårare. Människor får lov att tröttna. Det är sant att jag saknar förluster som andra genomlider. Att sakna en förlust. Ah. Man kan uttrycka sig så. Även om jag inte saknar att ha upplevt förluster. Jag förtydligade för de som inte förstår att ord används i olika syften. Det är verkligen skitsvårt att använda språket på ett ärligt sätt. Det är verkligen skitsvårt att vara ärlig mot mig. Jag är misstänksam. Hade någon gett mig ett land hade jag kört Sovjetunionens metod all the way: splittra grupperingar som tvivlar.

Är ni farliga i grupp eller som individer? Jag har väntat på en intervention sen jag började balla ur som tonåring. Jag glider iväg över isen med dimslöjor bakom mig för att ni ska slippa se ryggsäcken. Jag avlägsnar mig med jämna mellanrum från era liv så att sorgen ska vara mer hanterbar: ett fuckup. Så småningom får människan nog och vem kan klandra henne?

Såhär lång tid utan psykets inrutande har jag inte gått sen mitt huvud fastnade i en torktumlare. Menar jag det när jag säger att det är lättare att försöka ta livet av sig där, till mina vänner, eller vill jag att mina vänner ska rädda mig? Det går att skrika på en människa som svettas ner lakanen som alltid glider ner och blåttar den blo madrassen även där: på sjukhuset. I 25 minuter kan vården låta bli att öppna dörren medan man försöker strypa sig blå och blöder näsblod (inte blått) över det blågrå tv-ljusgolvet. Att försöka dö är precis så lätt eller svårt som man gör det. I kampen att dö finns det inget egenvärde tror jag. Sen är man död ju. Man kan skrika på psyket på samma sätt som man skriker i rymden.

Det finns ett värde i att överleva. Jag skriver det för att mina förklaringar till varför det inte skulle finnas känns barnsliga och irrelevanta. Varför skriva det alls? För att svara. Vissa stunder ser du framtiden utan dig spelas upp med dig i nutiden. Hade jag sett in i framtiden som tonåring hade jag tagit livet av mig direkt. Det är en blessing att inte veta hurdant man ska lida. Hur man utvecklas till att ha större käft, färre vänner och större track record av svek och förluster. Att säga att det mörka fortfarande sväljer det ljusa är egoistiskt. Hon finns ju, nästa generation varm av samma blod.

Att leva. Eftermäle. Lämna världen på samma sätt som du själv hade velat möta den. Ha-ha. Fyfan vad roligt jag skrev nyss. Det går ju inte. Men man kan fråga främlingar om klockan. Det kan man faktiskt. Nyss skrev någon glad att du finns. Ibland kanske rytmen som fingrarna rör sig över tangentbordet med avslöjar temat. Jag behöver inte vara ensam lika mycket som innan. Imorgon kan jag förhoppningsvis hämta ett paket på Hemköp i Helsingborg med 50 promarkers. En gåva.

Det är hemskt att jag säger saker jag inte menar. De sticker ut i surret av allt jag upplever som ärligt, viktigt och viktigare än det osanna. Jag presenterar mig som en oskön person. Inte ful, inte dryg, oskön. Jag menar med brister. Bristen på respekt blir inte nödvändigtvis värre med åren. Det är sorgen som susar sig fram genom surret. Det finns ett hav utanför dörren. På den oftast tomma innergården hoppar det runt kaniner i olika åldrar.

Genetiken och den sociala miljön ska så småningom skrubbas bort. Jag förväntas ta ansvarsfulla beslut. Fel. Förväntningar finns det få av. De egna individerna förväntar sig inget för jag är ju min egen människa. De hoppas, när de har tid. Så småningom, när jag blivit vuxen och rumsren, kanske jag är välkommen i någon variation av mig själv. Jag funderar på att låta lägga in mig och köra elektrochocker genom hjärnan igen. Habitus. De väcker mig på morgonen. Frukosten är serverad kl 8. Till 9.30 får man chansen att agera ansvarsfullt. För äta bör man annars dör man. Man får vänta till lunch annars. Om inte någon förbarmar sig och frågar om man vill ha något från köket.

Vem skulle inte lockas av att låta läkarna med goda intentioner tysta hjärnan som kontaminerar relationer, goda avsikter, ambitioner och språket? Habitus. När jag sommarjobbade på ett ålderdomshem såg jag den sista levande människan i Sverige som blivit lobotomerad. Hennes ögon och kroppspråk i rullstolen svallade av kärlek och ur munnen kom inte ett ljud.

Stjärnan: Sanning med modifikation. Hitler åt mestadels vegetariskt men framförallt tråkigt. Kött slank ner då och då.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *