Categories
Hat

välkomna till min hjärna!

Jag försöker implementera regelbundna kontroller av mina handlingar som föds ur vad som skulle kunna vara tankar. Vi kallar dem impulser för enkelhetens skull. Jag, som många, vet ibland inte vilket typ av system för kommatering jag använder, och har inte heller någon avsikt att kolla upp det. Humöret styr det och det känns skönt. Nej. Jag, som alla, har ju en komplex hjärna. Att få diagnosen ADHD och kunna säga: ”det förklarar så mycket”, fungerar som vallar i mitt huvud. Om det förekommer höjdskillnader kan slussar anläggas. Wiki, om kanaler. Så jag är en båt. Vet inte hur långt den här liknelsen tar mig men vi kör vidare på det.

Det förklarar så mycket. Min adhd (palla versaler så det enda ni ser är att jag skriver om adhd) visar sig bland annat genom att jag har svårt att sålla information. Viktigt/oviktigt/brådskande/kan vänta/rätt person/fel person/kortsiktig belöning/långsiktig belöning. Jag är alltså en författare som har väldigt svårt att inte blanda högt och lågt. Lite cred får jag ge mig själv, eller, är det inte mig själv jag ger cred? Det är skillnad på adhd och borderline också, det ena är en personlighetsstörning, den andra en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Vem man är ja vem är du osv. Såhär. Du besöker ett kallbadhus. Det är något typ av väder som du tolererar, växlande molnighet för att det låter roligast och det passar bäst, du beger dig ner i havet och känner andetaget ur djupet som drar eller knuffar. Du lägger dig på däck igen eller går in i bastun. Så finns det dem som istället väljer en vattenfylld hink. Varför inte. Det kommer uppifrån och du kan inte veta den exakta sekunden vattnet slår ner men när du dragit i snöret vet du att det ska komma. Men inte exakt när. Det känns så, tror jag (LOL), att få den här diagnosen. Den korta spänningen mellan valet och vattnet. Du joinar din flock, aldrig är vi väl så lika sälar som när vi ligger på Ribbans kallbadhus, och luktar inte saltvatten. Men blöt har du blivit.

Jaja, jag skiter i det där nu. Det var roligt i alla fall. Det förklarar så mycket. Livet spelas upp som en revy och du får till exempel tänka det var inte mitt fel. Som vuxen människa bär du ett ansvar som andra vuxna människor. Vi är väl inga barn eller. Och jag är ju inte efterbliven, (så så nära att få rätt att kalla mig det) så jag måste även fortsättningsvis försöka ta ansvar för mina handlingar och efter bästa förmåga göra såkallade bra sådana.

Jag har numera en checklista på telefonen som är döpt till ”Impulskontroll”. Det är allt från att jag verkligen inte får köpa fler kläder, eller böcker, (såvida boken inte är riktigt jävla speciell och möjligheten att få den är begränsad), till olika namn som jag inte ska höra av mig till för att ge dem space. Jag ska försöka anteckna i min telefon eller anteckningsblock innan jag kastar ut det på Instagram. Jag utvärderar mig själv dagen efter. Igår blev det två punkter som inte höll. Den här listan ska jag också läsa igenom varje dag, och flera gånger om jag är påverkad av alkohol.

Jag strävar inte efter att bli perfekt. Ibland är det skönt att känna sig lite mer normal. Att försöka dra mig själv upp ur känslan skam. Lära mig se skillnad på vad som är andras skam och min egen. För ni är små jävlar ni också. Jag glömmer inte och alla hugg i sidan blöder fortfarande. Jag vet inte hur många gånger jag liknat mig med Jesus men det är ju okej i vår postpostpostpostmodernistiska värld. Mitt skrivande här är utan skam. Det är bra. Och när jag känner skam här är när jag försöker berätta något om mig själv. Självframställning. Om jag är ett hus så går jag runt i mitt hus och river av tapeten hela tiden.

I många kategorier har jag en tendens att ägna mig åt så kallat riskfyllt beteende. Om jag ska leva får jag väl göra något. Jag mår faktiskt bättre men ser fortfarande lite poäng med att må bättre. Jag har varit skitduktig på sistone. Städat och tvättat osv. Strukturerat, reflekterat och försökt ta kontroll. Det är fan svårt. Jag vet egentligen bara två saker om mitt liv:

Tänker aldrig försöka SLUTA snusa.

Kollar aldrig vilka som följer respektive då avföljer mig på Instagram.

Jag har fortfarande ett stort jävla behov av att störta mig mig själv som den idol jag gjort mig till samtidigt som det nog kan resas en ny. Frågan är fortfarande varför. Och att allt är ändligt. Och varför vänta på att det ska ta slut när man kan ta tag i det själv. Skammen som en boja saktar ner mig som jag behöver för att inte kasta mig i era famnar. Försöker skapa mer som fåror åt mig själv. Jag googlade precis skillnad på får och lamm. Är det inte en perfekt avslutning så säg!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *