Categories
Hat

villighet är inte detsamma som want, tänk er istället det som willingness

En sån dag jag ser allting klart.

Som att gamla kyrkogården ligger i förgrunden för ett kasino i Malmö.

Idag blandade jag svartvita mönster, en pikettröja och en oversized storm sweater på ett sätt som medelålders kvinnor gör när de vill visa att de fattat humor som koncept men inte känner det-

deras fittor är torra som en öken.

Jag går igenom stadsbibliotekets café och jag känner den äckliga lukten av barn och föräldrar som använder samma duschprodukter.

Det luktar försiktig framgång och cykelhjälmar.

Hittar en ny tavla med August Strindberg, får ta ett steg tillbaka och verkligen betrakta för att jag inte ska se vad jag vill se.

Sen ser jag att det jag ser är det jag ville se.

Den lätta glipan mellan läpparna

Jag vill tala till kvinnor i Bob Dylans parodiska röstläge, egentligen är det attityden jag vill åt.

När jag tittar på kvinnor i toalettköer,  cafeteriaköer, mataffärsköer så ställer jag mig själv ibland den raka frågan

ÄR DU LESBISK

Jag tror inte jag är det.

Men något i mig hoppas att det ska finnas en djupt rotad identitet som vill ut och om hon bara fick komma ut skulle allt falla på plats.

Men god damn, det är något visst med en kvinnokropp.

Den är förtrollande och jag kommer ofta på mig själv med att verkligen stirra, hur skulle det kännas att vara den kroppen, röra den kroppen

svettas hon under armarna, brösten?

Hur luktar hennes fitta?

Skaver det mellan låren?

Länge i mitt liv gick jag omkring och blev provocerad av sjuka människor som blivit friska och sedan åkte omkring och föreläste om det.

Nu för tiden det vi kallar att sprida awareness.

Är jag avundsjuk på de som påstår sig upplevt en katharsis?

Jag hatar fortsättningar trots att det alltid är det jag ligger och hoppas på.

När allt det onda gått över, familjen kurar ihop sig och man ska vara nöjd med att inte veta vad som ska hända sen.

Något nytt äventyr?

Eller en alldeles alldeles underbar vardag.

En kvinna jag håller på att lära känna beskrev stunden då hon kunde känna ilskan lämna hennes kropp som om det vore ett litet djur som krälade ut.

Det duggade metaforer idag på gruppterapin.

En metafor handlade om en grannfest då precis alla grannar var inbjudna, inklusive jobbiga Jonte.

Vad gör du i det läget?

Hälsar du Jonte att han inte får komma, försöker du stänga honom ute? Släpper du in Jonte men ser till att hålla koll på honom? Och vad blir konsekvenserna av att alla förutom jobbiga Jonte får komma?

Jag skrattade mig igenom metaforen och tänkte på en fest jag deltog i, i mitt hem för många år sedan.

Det var ett sånt möte på gatan, han verkar trevlig, bjud upp han!

Jag knuffade honom ut i trapphuset och hälsade honom inte välkommen, du kan dra åt helvete (Benny? Var det så han hette?)

De senaste dagarna har det vandrat bilder i mitt huvud som skapat bubblor i min kropp.

En svart kroppstrumpa, en vägg och Fredmans Sånger.

Beyonce kanske.

En vän på psyket idag.

Vi som sett Girl Interrupted för många gånger.

Hennes trassliga blonda hår skulle inte varit lika mycket ivägen för henne om hon gjort en Britney eller en jag, rakat av skiten.

Jag hoppas hon kom ihåg att ta med sig sina roliga strumpor dit, så hon åtminstone har en bra anledning att stiga upp på morgonen.

Ärligt talat skulle någon inte behöva lång tid för att övertyga mig att flytta till ett femtiotalshospital, bli utsatt för experimentella metoder och kedjeröka i stora gallerförsedda fönster med andra galningar.

Psykvården i Sverige inte riktigt så.

Får ge rökbåset det dock

DET SUGER BRA!

Jerry hette han nog förresten.

I min högstadieklass i Bjuv hade vi både en Jerry och en Gerry. De var båda storväxta killar och de HATADE varandra.

Såhär i efterhand, vilken ångest att lida av guilt by association redan i högstadiet och bo i Bjuv men kanske komma från Ekeby eller Billesholm.

Har de någonsin haft ett behov att i efterhand uttrycka den beklagliga men djupt obehagliga situation de försattes i?

Inte kunde man tänka på den ena utan att tänka på den andra.

Ni vet hur det är med namn som slutar på -y eller -ie. Sist jag hörde något om det var de överpresenterade i brottstatistiken.

När Hästaflabb ramlade ner för en trappa är en annan historia.

Ps. Det här är inte mobbning. Je suis Jerry, Gerry, vi har bara blivit en del av Satans konkelbär. Ds.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *