Andreas Björsten skriver än. Jag tror det skulle vara bra för honom att förlika sig med att det är viktigt för honom själv, skrivandet, oavsett vad andra tycker. Att acceptera att dikterna han skriver inte är angelägna nog för andra, men att de kan fylla en funktion för honom själv.
Om Andreas Björsten ville hade han kunnat skapa en egen scen där han och hans likar (de är få… och verkar ha gått vidare) är bra precis som de är och Andreas själv kan bestämma, vilka som är där i egenskap av Poet eller åhörare. Ingen hade behövt känna sig som en outsider. Eller?
Jag har läst bl0ggen Den Blinde Argus i 10 år. Andreas har skrivit poesi sen 80-talet. Jag märker ingen skillnad på dikterna han skrev för 10 år sedan och de han publicerar nu. Och om man får tro honom själv är det så han vill ha det. In perpetuum.
Alla som inte skriver som Andreas gör eller hans gamla bekanta gjorde (Lukas Moodysson ett exempel som Andreas gärna nämner) är ytliga, skriver inte om det viktiga.
Andreas Björsten har fått ett centralt ord inom litteraturvetenskapen fel, centrallyrik. Det betyder inte att poesin ska kretsa kring författaren, det är inte Andreas Björsten som är det centrala. Det är allt runt omkring dig Andreas, och i dig, döden, sex, döden, evigheten.
Om du tänker fortsätta insistera att prata om varför du är underskattad och poesin du skriver diskrimineras får du fan börja skriva tjocka böcker med brödtext. Låta det konspiratoriska få utlopp och breda ut sig i tid och sidor. Konspiration och dokumentation är grannar. Med lite flit och källkritik blir en dokumentär till.
Kanske detta sista förslag kan hjälpa dig minnas hur kort din tid på jorden är och respektera att livet är för kort för att slösas bort på dålig poesi.
Väl mött
gammal läsare