Knarkar klarhet
å fyfan
vad det smakar gott
att må illa
hittills har jag kommit fram till
att vi vita
inte längre kan skriva
erfarenhetsbaserat eftersom allt
låter samma
vi rör oss i ofarliga miljöer
och våra känslor
krossas under tyngden
av det självständiga beslut
det gör ont att vara fri
men framförallt
skapar det tråkig litteratur
vad plantanträden
utanför mitt fönster
tänker om
att vara domesticerade
och agera kulisser
i mitt narrativ
är mig fullständigt egalt
man måste höja abstraktionsnivån lite
besjälning av naturen
är en lika ointressant stilfigur
som ditt behov av att berätta att ditt hjärta har krossats
det svala i kombination med
det unga
det passionerade i kombination med
det unga
är alla falska antaganden om verkligheten
det mesta som skrivs av unga
måste läsas med välvilliga ögon
att nedlåta sig till att kommentera
och klafsa runt i internets poesi
är kanske inte mitt kall
men mitt syfte för tillfället
jag är ju ung,
det kan komma att ändras
tomheten och flosklerna måste åderlåtas
en estetisk utrensning
av alla motiv som kidnappats