Categories
Hat

psykosavdelningspatienter

När de psykotiska lufsarna börjar ansamlas utanför min dörr i min lilla u-båt och jag hör och ser lufsarna stå och titta in. Jag vet att jag är oviktig i deras ögon. Jag är bara rädd att de ska lufsa in i mitt rum och tro att jag är en möbel. Att mina nedslitna fingrar är kokta, spruckna ägg som de ska skala. En av lufsarna är så rund och hans kalfläck är rund och mitt fönster ut i korridoren är runt. Och det känns som de börjar gå närmre och närmre. Jag blir så ledsen när jag tänker på alla steg de tar dagligen genom korridoren. Vad är det som ringer och ringer men aldrig kommer fram? En sjuksköterska gav mig kamomillte och lugnande. Sa. Drick teet som det vore medicin. Tiden hjälper. Jag ser att båda lufsarna börjat leta med blicken i mitt rum. Det gör mig rädd eftersom jag aldrig sett någon av dem fästa blicken på någonting. Idag serverades det kyckling till middag och lufsen-

stannade precis till utanför mitt rum och vände sig mot fönstret. Deras promenadsträckor har blivit kortare, nu far de förbi rutan flera gånger varje minut. Konspirerar de om att mörda mig? Har de psykotiska ett språk som andra inte kan förstå, en morsekod i takten på stegen kanske? Och är det på grund av de där lufsarna och hotet de utgör som jag håller på att bli en riktig författare? Det är en kliché men jag känner mig som en författare när jag skriver och när jag är full. Jag skriver inte bra när jag är full. En dag kanske jag också sitter och rapar ut halvmesyrer (ville skriva blessyrer men det var ju fel) på kvarterskrogen och talks the talk men egentligen bara är en tom parasit som super för att den tror att det på något sätt låter en få tillgång till fler rum. Källarvåningen. Är jag redan där? Det här varandet och tillblivandet som större delen av min tid går till hade kanske inte varit ett problem om jag inte satt ord på det. Sextonåringen som dagdrömde om att gå in i ett kloster och nästan kom av upphetsning när hon hörde nunnan berätta att de inte säger ett skit på nästan hela dagen kanske var något på spåret. Lufsarna har slutat vanka nu. Är det nu jag slutar skriva? Jag googlar: hur vet man att man är galen? Familjeliv, Flashback ett test där jag ser att en av frågorna lyder huruvida man skulle känna sig inspirerad eller som hemma om man blev inspärrad på mentalsjukhus, eller känna sig galen. Svarsalternativen lugnar i takt med de lugnande preparaten och kamomillen. Jag känner allt, förutom hemtrevnaden. Även om den pockar på ibland, som när jag ligger och skriver. Eller uppslukas av litteraturen. Min telefon måste laddas i ett låst skåp. Den jagar mig och påminner mig om att bli frisk nu, så jag kan fortsätta livet. Det lilla plastarmbandet med mitt personnummer som jag viftade med ute i verkligheten igår hade ingen pavlovsk effekt på mig. Jag försökte fortfarande välta världen och kastrera personer. Jag vet inte hur det fungerar i hjärnor som både vill bli fruktade och älskade. En skönhet så ful. Om femton minuter kommer min sömntablett. Kanske är jag bara en tarvlig posör och kanske har jag fel när jag tycker Strindberg var rätt på det. När personer skriver dikter som säger någon säger/någon säger så vill jag skära halsen av mig på studs. Kanske är jag bara en slemmig kondom som vankar omkring i världen. När jag kommer på mig själv med att börja meningar med kanske vill jag skära halsen av mig. Jag tror inte man ska uppmuntra alla att skriva, fick medhåll av en man igår när jag uttryckte det. Kanske är jag en sådan. Där. Kom. Det. Igen. Jag börjar bli frustrerad av det här navelskådandet. De psykotiska har fortfarande slutat vanka och jag vill fortfarande komma till en poäng. Poängen är. Kanske är jag tom

SLUTA ANVÄND ORDET KANSKE DIN JÄVLA TÖNT

Jag kanske är tom och det är det som kan göra mig till en bra författare. Om jag slutar tveka. Börjar avsluta meningar. Kanske är nog viktigt för jag känner mig som en halvfärdig produkt som emellanåt glänser. Självhaet förlöser hybrisen och så vankar vi i huvudet. Jag och besten. Avbrott i skrivandet, kollar Facebook. Kanske får jag sova inatt och vakna upp som en ny person som är lite mindre frustrerande. Lägger ni märke till filtret när jag skriver? ”Ni” har en överdriven betydelse. Jag är ett stort infekterat sår som det myllrar i. Kroppsdelar i mig döda redan. Igår sade jag att jag skrev med intention. Kanskena motsäger det. Något jag absolut vill sluta med är att referera till saker jag skrivit. ”Jag skrev om det igår…” Som att tanken inte är min längre eller att det får mer tyngd om det är något jag skrivit ner och inte bara säger? Löjeväckande beteende borde straffas med smisk eller böter. Eller så syr någon igen min mun. Sömntabletten har inmundigats. Har jag börjat tro att jag är en wallraffare när jag ligger här och beskriver? Tänker att jag börjar låta som Trump när jag kommenterar mig själv. Löjeväckande. Tönt. Avbrutna tankar. Tänkandet har ingen plats i ett skrivande. Jag sätter mig som en stor lufs i vägen för kommunikationen. Be för mig att sömntabletten hjälper inatt. Att jag får drömma om nekrofiler som sprättar stygnen som virvlar sig genom mina nariga läppar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *