kadavervätskan
stelnar
mellan mina läppar
jag smeker tomrum
söker dina döda ögon
i mig bottenlöst mörkt
res i mig
res dig ur mig
antikosmiskt astralknull
kadavervätskan
stelnar
mellan mina läppar
jag smeker tomrum
söker dina döda ögon
i mig bottenlöst mörkt
res i mig
res dig ur mig
antikosmiskt astralknull
Hat och vanära ett metspö ner i det svarta
jag gurglar efter att jag tömt mina uppblåsta kinder på vatten
håret är strävt och blött
ögonen simmar i sitt kranium
irisar skimrar lätt
vid vattenytan
hat och vanära ner i det svarta
meter för meter med midjan hårt åtknuten
grått grått
dimma på morgonen kyla på morgonen
dansade barfota på stranden
innan
havet och havet är inte här hos mig
hur djupt är det och vilka fiskar simmar där
vart ska de simma
klädsim och friska tag
söndagsmorgon
efter en kväll på krogen
“Du är snygg men jag tycker inte om dig”
på skämt
inte på skämt
vi skrev en lista
inventerade
vi hoppas ha fått ihop pengar innan slutet av oktober
alla slags färger finns
rolig rangordning
vi vill spela Nintendo tillsammans
Råkade bli rödhårig.
Jag är mer intressant nu för min omgivning.
Människor tittar mer.
Överlag ett trevligare bemötande.
Inte syndigt rött.
Smutsig blondin snarare.
Jag ser punkigare ut.
Den mörka botten enheter av tid.
En falsk blondin bär sin törnekrona.
På avdelningen.
I matsalen från spridda platser erfarenheter av elchocker.
Jag dras med.
Kanske är det VM-stämningen som påverkar mig.
Undersköterskan kommer ut ur köket och säger åt oss
att våra behandlingar angår oss själva och våra behandlare.
Män, kvinnor, korv, mos, coleslaw
helt plötsligt the man att sätta mot.
Alltid trott att jag är en riktig rebell.
Som säger ifrån när det inte är rätt.
Jag säger förlåt.
Jag ville inte elda på stämningen.
stig upp
stig upp ur mig
svettig sortering samlar
med hem
en svamp ur en häxring
ur den en en främmande kvinna
som reser sig
linsvätskan smakar salt
saltlakrits för 40 kr på Apoteket igårkväll
strax innan 22
strax innan stängning
lördagkväll södermalm fort skynda hem
så ful jag är går jag omkring och tänker
innan jag får syn på mig själv i spegeln
det gills inte för jag har tagit på mig BH under kläderna
satt i linser
hinner tänka så många otäcka tankar
om mig själv
korta sträckor
själv skuld att tacka för min husarrest
vad hindrar mig vad hindrar mig då
häxor
det här är inte mitt fel
det här är mitt nya hem
ser ner med blicken
så gick ännu ett år
inte på tre år har jag grattat dig
på din födelsedag
Stockholm består av olika holmar
Skåne slätter sur jord
om jag går vilse kan ni begrava mig där
så hittar jag hem igen
De sa aldrig
att jag skulle träffa mina bästa vänner
i terapin
(1) gång i veckan
ord jag inte skriver
ett språk som svallar över:
jag är ingen och har ingenting att berätta
Jag trodde länge på lögnen
att jag var vackrare än de flesta
i min overksamhet och lättja
har de stolta dragen utplånats
mitt trettiotredje år är det år
jag åldrats
ingen tror något om mig längre
och Fan stod brud i kyrkan
första maj…
solidariteten har syrebrist
förändring är ingen hare
försöka duger inte
hörselkåpor
förklädd folkfest
korridorer – där pengarna bor
gator – lodisar och papperslösa
återställ en våtmark
packa polare
ni kan sjunga
spaden både ser bra ut och känns bra
om ni skulle ta ett spadtag istället
spöktåget går nu
lite regn ska väl inte hindra er
de som tål lite bly
svettas inte
Jag rådfrågade min känslotabell
för att hitta ett språk att förstå
vad det var för känsla jag kände
Det var avsky
tydligen
det här roar mig
både innan jag förstod
och efter
kul på ett sätt som kostar mig något
jag får inte förlora respekt
känslotabellen
saved my night
och min kärleksrelation kommer tids nog återhämta sig
i
dy
vid
frusen
sjö
undan grenar
rötter
pärlemorskimrande
bark
anas
kronan
splitter
stel
delar
Andreas Björsten skriver än. Jag tror det skulle vara bra för honom att förlika sig med att det är viktigt för honom själv, skrivandet, oavsett vad andra tycker. Att acceptera att dikterna han skriver inte är angelägna nog för andra, men att de kan fylla en funktion för honom själv.
Om Andreas Björsten ville hade han kunnat skapa en egen scen där han och hans likar (de är få… och verkar ha gått vidare) är bra precis som de är och Andreas själv kan bestämma, vilka som är där i egenskap av Poet eller åhörare. Ingen hade behövt känna sig som en outsider. Eller?
Jag har läst bl0ggen Den Blinde Argus i 10 år. Andreas har skrivit poesi sen 80-talet. Jag märker ingen skillnad på dikterna han skrev för 10 år sedan och de han publicerar nu. Och om man får tro honom själv är det så han vill ha det. In perpetuum.
Alla som inte skriver som Andreas gör eller hans gamla bekanta gjorde (Lukas Moodysson ett exempel som Andreas gärna nämner) är ytliga, skriver inte om det viktiga.
Andreas Björsten har fått ett centralt ord inom litteraturvetenskapen fel, centrallyrik. Det betyder inte att poesin ska kretsa kring författaren, det är inte Andreas Björsten som är det centrala. Det är allt runt omkring dig Andreas, och i dig, döden, sex, döden, evigheten.
Om du tänker fortsätta insistera att prata om varför du är underskattad och poesin du skriver diskrimineras får du fan börja skriva tjocka böcker med brödtext. Låta det konspiratoriska få utlopp och breda ut sig i tid och sidor. Konspiration och dokumentation är grannar. Med lite flit och källkritik blir en dokumentär till.
Kanske detta sista förslag kan hjälpa dig minnas hur kort din tid på jorden är och respektera att livet är för kort för att slösas bort på dålig poesi.
Väl mött
gammal läsare