Categories
Hat

Ett svennigt klagomål till

Har du råd med charter är du en person och har en nacke vi kan lägga mot ett block och ett hugg ett två hugg ett, en slarvig bödel kanske, men ni känner ju mig.

Har du råd med charter? Och att klaga på vädret? Känner du till att en svältkatastrof i Afrika är i antågande är pågående? Att vetet håller på att ruttna i Ukraina och att det som såtts inte kan skördas och att det kommer ruttna och en stor del av det inhemska vetet där exporteras, en stor del till länderna på den afrikanska kontinenten, och att det inte kommer hinna fram?

Har du råd att klaga på vädret? Det vänder sig i magen när jag tänker på att sitta i samma rum med de som känner att de har råd att klaga på vädret och åka flygplan långt bort, ännu längre bort, långt förbi Afrikas horn.

Hur jag ska stå ut med det hyckleri jag knappt står ut med i nyhetsrapporteringen (snart kommer nog ett högtryck ska ni se) med människor jag håller av (BARNEN I AFRIKA? VARFÖR TÄNKER NI INTE PÅ BARNEN?)

Barnen i plaskpoolen med fina sommarminnen.

Har man jobbat (ihop sina pengar) har man rätt till semester. Hur i helvete kommer det sig att vi som har allt, vågar klaga? Inte långt kvar nu tills livet blir jobbigare även för oss på fler sätt än det högre priset på kaffet som man häller ner i strupen på morgonen, femtiden.

T.o.m. de i min närhet som stöter bort litteratur och allmänbildning vet att det är en floskel att tala om vädret. De har inte vett eller mod att börja prata om det på ett annat sätt. När barnen växer upp och börjar ställa frågor kommer de vilja ställa människor till svars. Man kan alltid säga att man inte visste bättre. Och det kommer de göra. För de står inte till svars för något nu heller.

Categories
Hat

Ett eget rum

På handfatet står min telefon och jag tittar på Natalie Wynns Youtube-kanal. Sexsymbol, en idol, tänkare och hon är så fucking het. Hon ligger i ett svart underklädesset på en vinröd divan. Ett sånt set som är mer Femte Elementet än spets. Jag sitter mittemot handfatet, ja ni gissar rätt, på toaletten, för jag försöker skita. Jag är förstoppad. Om den här paletten inte passar er är det härefter ert problem. Peter hämtade ett block och en rosa penna till mig. Ovetandes om förvecklingen inne i den svartvita avfalls-, och hygiencentralen. Natalie Wynn, en filosof som tröttnade på-

Betalar ni för reklamfritt på Youtube? Jag hatar reklam framförallt för att ljuden som med mänsklig hand valts och nu (nuet – – – – – – – -) drabbar mig.

Natalie Wynn, filosof, tröttnade på att arbeta för akademiska institutioner. Hon älskar att dricka. Hon förankrar sina resonemang i verkligheten och gestaltar dem. En stjärna. Nu har hon klätt på sig en rosa (kimono?) Avsnittet heter Men. Jag har inte hängt med i avsnittet (eufemism för att jag ej hört på) och jag har inte lyckats skita än. Jag bad om ett block för jag ville skriva, och jag tänkte att det skulle hjälpa mig slappna av (tänk inte på en ringmuskel, jag menar själen), så reträtten från toaletten kunde skjutas upp. Nu rinner det svett från knävecken. Svett samlas i svanken. Jag sitter krökt och ansiktet närmar sig pappret jag skriver på. Klippet närmar sig slutet (sånt kan man snappa upp på olika sätt, ett bra narrativ ett av de häftigare.) Videon tog verkligen slut nu, orden kommer hädanefter efter.

Och hur går det för mig? Jag är redo att sluta försöka för den här gången. En distraktion från det viktiga i gott sällskap är nästintill oemotståndligt. Svartvitt kakel och tuttsvett stör inte min upplevelse av att skriva. Att skita däremot. Jag kom aldrig över fasen då jag vill sjunka genom jorden (jag vill använda alla ord förutom de rätta som inte får er att tänka på det jag menar), när jag pruttar. Det skaver redan i tempus.

Ansträngningarna här inne lider mot sitt slut. Jag svettas mycket och beter mig som man gör när man försöker bajsa. Men de fysiska ansträngningarna härrör från mitt skrivande. Klippet var 30 minuter långt. Peter spelar jazz i vardagsrummet. Jag ville göra det som är rätt för mig men något annat dök upp. Jag ser ingen annan utväg än att ge upp. På pappret har jag gjort mitt bästa. Inga puns intended. Och toalettpappret kommer inte ens behövas. Jag har slitit en stund nu. Jag måste ta chansen att ge den här stunden det avsked den förtjänar.

Jag kunde inte skita den här gången. Däremot skriva. Resultatet inget annat än fantastiskt. Du behöver inga separatistiska toaletter. Lås dörren.

/Frida

Ps. En person kommenterar mina inlägg här och han fascinerar mig. Det är mer än vad man kan säga om resten av er. Ds.

Författarens anmärkning: pustade precis ut (inte bildligt era sablars idioter) och nu är jag färdig.

Categories
Hat

Gurgel

Tänkt hela dagen att jag skulle skriva ett nytt inlägg på Hatet. Ikväll fick jag en kommentar på ett inlägg här som inte kom från en bot. Sjukt. Det har inte hänt på evigheter. Nu skulle man kunna tro att jag ägnar mig åt nån slags fan service eftersom jag fick en komplimang och det kan man tro. Jag vet inte själv vad jag ska tro. Dricker lite mer cider.

Ye Olde English. Den har jag druckit med vänner i forna dar. Undrar hur många av er som skaffar barn nu och sen snarkar er igenom trettioårsåldern. Tror en hel del av er är ensamma fortfarande. De som sårat hårdast antagligen mest. En hel del av er är mest flygfän. Och jag hatar verkligen mal.

Har ateljé i gamla stan (va? du skriver väl mest?) jo så var det en gång i tiden. Hoppas/hoppla att det balanserar ut sig och jag skriver också så människor tycker att det är weird att en sån som jag ska ha en ateljé. Som författare behöver man ju bara en stol och ett bord. Ev.

Nu plockade jag fram en annan cider, en cidre bouché. Vad det nu betyder. Den har en kork. Ye olde kommer ur en praktisk PET. Jag vet inte om jag kommer ‘korka upp’ eftersom jag är vaken ensam och 75 cl cider är mer än 0 cl.

Förr hade jag inga problem att släppa ifrån mig inlägg nykter, onykter, bakfull, onykter och sen bakfull. Nykter (på jobbet.) Och hemma. Den tiden jag levde med en tyrann som fick tantrums. Ser ner på honom.

Medan ni sov har jag gått och blivit en Mayhem-expert. Usch vad irriterande att inte kunna plocka upp mig på den och QUIZZA SKITEN UR MIG! Jag inser ju vilka posers jag levt med även på den fronten: helsingborgare. Så jävla lame. Mitt sociala liv existerar i stort sett bara på internet (fortfarande) efter att ni alla dumpade mig som en säck gammal potatis. Bjud mig på fest. Då kan ni mäta er med mig och mina black metal-kunskaper. Jag tar med egen sprit. Antagligen whisky.

Eftersom det går ganska bra att skriva håller jag på att öppna cidern. Den är öppnad. Hur smakar den?

Bättre och sämre än olde english.

De äldre inläggen på Hatet är gömda för allmän åsyn. Jag vill allra helst att det ska finnas en stor efterfrågan att köpa texterna. Mest bara för att: hur ska ni som knappt pallar läsa bildtexter läsa er bakåt i tiden? Det är så mycket bra text som går förlorad både gömd och synlig.

En kompis ska få ECT imorgon (fredag). Underlig balansgång det där att varna och inte lägga sig i. Många av er vet redan att jag fått elektrochockbehandling 2018 i två omgångar. Det fuckade upp mycket. Sen å andra sidan vet jag inte vad det räddade. Självmordsförsöken pluralis efter behandlingarna (inte direkt inpå) får kanske tala för sig själv. Kom att tänka på ett roligt ord: återställd. Att bli återställd är ju inte önskvärt i den här situationen, efter ECT. Då vill man ju bli ‘framställd’. Jag förstår att jag trampade i kiss och bajshumorträsket nyss. Jag är ok med det. Hmm. Är det nu jag ska röka min sista cigg? Vet inte. Föredrog iaf Ye Olde English.

Sade till Peter att ‘det antagligen är en brud’ som kommenterat här ikväll på Hatet. Jag är en skam för mitt kön och heterosexuell. Du är snygg även per text. känns inte så kvinnlig språkligt. Det är någ0n som vet hur jag ser ut/ att jag ser ut. Jag vill veta VEM! Och jag vill inte bli besviken på avsändaren.

Jag åt en kall korv med bröd. Och gick och kissade. Har fortfarande cigg kvar. Jag skulle ju skriva om andra saker. Det var ju därför jag skulle skriva här ikväll.

Rökte ciggen. Lekte lite med Instagram. Har samma mängd cider kvar i glaset sen ett tag tillbaka. Så länge jag känner att jag har ett syfte med att sitta uppe så sitter jag uppe. Cidern är sisådär alltså. Verkligen sisådär.

Mina 2 senaste inlägg på Hatet har varit skit. Det förra inlägget har roliga saker för sig. Inom-, och utomtextuellt. Asteriskerna. Men utförandet är kass och innehållet inte tillräckligt intressant. Jag löpte inte några linor ut. Men jag ville att det skulle komma ut fort. Liknande känsla har jag kring detta inlägg, att det ska ut! Kvaliteten är second hand här. Jag älskade att skriva här. Det gick alltmer över i en känsla av att jag blottade mig för mycket. Att det jag kände var angeläget, men vem angår det?

Struntsamma! För nu dricker jag cider och ska äta en kall korv med bröd till.

Nu hade det verkligen varit gött att lyssna på musik.

Godnatt.

Categories
Hat

Ny hatt.

Jag måste driva med mig själv. För jag är så sjukt pinsam ibland. Om den här texten ger intrycket av att jag vill komma fram till en poäng så har mitt uppdrag misslyckats. Jag får väl tillåta mig en viss utsmyckning av språket. Jag kan inte ha en så snygg hatt om jag inte har en matchande personlighet. Nu börjar det.

Jag sade “sorry” minst 3 gånger till en av försäljarna i videobutiken som också bedriver postverksamhet när jag gett honom fel löpnummer. På ett privat, klibbigt, sätt. Det blev genant för oss båda.

Jag köpte ett träningskort på en yoga-studio i vintras och jag har fortfarande inte gått dit. Jag köpte också en yoga-matta och kläder. Om du frågar mig nästa gång vi ses om det inte var lite dumt och pinsamt av mig att bete mig så, kommer jag nog ha glömt vad jag skrivit här och med brinnande övertygelse vara lika säker på att de kommer komma till användning.

Jag ber aldrig om hjälp med det jag behöver hjälp med egentligen. I fredags firade jag fredag med att döpa dagen till förnedrag* I förrgår så träffade jag en arbetsterapeut för att få en kur mot fuckup-hostan.**

Vi var som två främmande arter som möttes. Hon kunde inte dölja sin reaktion på det jag berättade om mig själv och det jag gör, dvs skapar målar och skriver, jag å andra sidan känner att det hon kan lära mig är viktigt och det kanske är bäst att vi fortsätter vara Du med varandra. Svårt blir det för hon var sjukt söt.

I allmänhet borde jag ha mer kött på benen när jag uttalar mig om saker.

Nyckeln till att störta mitt tyranneri, mitt hyckleri, och få lov att gurgla vad var det jag sa när jätten*** stupar är att avslöja jag är en jävla könsförrädare för du har ju inte läst ett skit! nämn 3 kvinnliga, ett namn…

Jag har mest läst vita cis-män från 1850-talet o framåt.

*Jag lyssnar på “More than a feeling” med bandet Boston just nu. 16:59

** strike one, jargongen.

*** strike two, och jag skulle göra om det igen.****

***** out

Categories
Hat

När världen är som den är

I otrygga tider som dessa kan jag inte hjälpa att jag känner en dragning till att göra mig hörd här. Starka ledare behövs oavsett vad vi tycker om dem, amirite?

Tja Hatet! Zup! Zup! Zup! Även jag saknar mig. Åh, nu blev jag lite nervös. Allt jag gått omkring och velat knuffa ut ur mig hela förmiddagen är borta för tillfället. Ha överseende är du snäll, när jag skriver och till slut bör nå det viktiga.

När jag blir osäker på om jag prioriterar rätt, fel (rationaliserade), när jag blir osäker ställer jag mig ibland frågan: är det här det bästa du kan göra med din tid? Vad är det viktigaste när du snart ska dö och är gammal? Visst visst, klart det är det viktigaste att ligga länge i sängen bredvid min fästman.

Det känns som att jag gått och väntat på det, kriget. Vad vet jag om inre politiska mekanismer på toppnivå, de måste ju ständigt accelerera så som en kapitalism, förnya sig, och då vet man inte längre. Om det inte är meningen. Men man kan jämföra. Och tänka på det. Min pappa har köpt en vevradio till mig. Den är i Skåne. Jag i Stockholm. I hallen nu står det en ryggsäck jag tänkte stoppa ner i källaren för den är oduglig med 3 tomma pantflaskor. Jag har fortfarande inte sett skylten med orden skyddsrum som jag är säker på sitter på ett av de andra husen, runt knuten.

Jag försöker tänka på hur allt lät när krigen kommit. Behöver vi vara tysta och lyssna? Hur har de gjort förr? Var det bra att göra det?

När en man som Putin faller så kommer det göra ont. Under min livstid kommer jag inte få se Ryssland bli en riktig demokrati.

När jag är rädd och ledsen köper jag saker jag inte behöver. Påföljden är bland annat skam. Har en Bror Duktig på Instagram och jag skulle vilja dra honom genom en kortläsare för att sedan ta mig in i hans plånbok, vet inte om det är en inre, så vi kan titta på pedagogiska staplar som symboliserar kategorier med olika utgifter. Hur solidariskt har han använt sig av sin lön denna månad? Och den förra?

Det är så jobbigt att tänka på allt ont som kommer av att jag shoppar. Att må bra och att shoppa verkar oförenligt. Jag känner ett stort obehag inför att beskriva henne – är det jag?

Försöker att vara den jag ska vara så mycket jag bara kan. Jag har inte kommit fram till att det finns något bättre sätt för mig att leva än så som jag ska leva.

Jag har skänkt pengar. Inte i närheten av så mycket som jag lagt på exempelvis hudprodukter.

Klart allt kommer gå sönder. Klart jag önskar jag var perfekt och inte köpte saker i onödan. Vem in their right mind gör det inte?

Det är inte bara fåfänga. Det är en köplust som driver mig. Finns inget som står mellan mig och det ordet som kan rädda mig.

Jag står absolut inte för det jag gör, hör ni det?

Kom precis tillbaka efter en promenad. Hög potential att den var oskyldig, det låter så, att man varit ute och promenerat. Jag gick först till sopstationen och kollade om de tömt containrarna. Efter det gick jag och hämtade ut ett paket. På vägen dit tänkte jag på att skriva och jag kände att mina ögon inte agerade med omgivningen som de brukar. De ser annorlunda ut när jag funderar på vad jag ska skriva. I kiosken vid tunnelbanan hämtade jag paketet. Längst ner i ett fack efter att jag slagit in en pinkod. Fick flytta på en ställning med vykort till salu. Fick sitta på huk. Allt ordnade sig. Jag gick ut igen, över gatan och förbi Ica. En man sneddade vägen och gick sen upp framför mig på trottoaren. Han gick innan jag hann se dem bort till de romska kvinnorna som satt utanför affären, han gav bort pengar. De tackade. Jag befann mig precis bakom honom och jag var tillräckligt nära för att känna mig nära nog att jag deltog i händelsen och jag log. Inte mot någon särskild utan mer som en mänsklig odefinierbar reaktion. Jag hade nyss gått och tänkt på att det vare sig är särskilt punk eller metal att gå hem med en låda hudprodukter under armen.

Jag skäms när jag tänker på när jag åkte Uber i helgen. Jag vet ju att ingen hellre kör taxi på fritiden än är ledig.

Det finns så mycket jag vill göra bättre. Fan, jag försöker. Det duger inte som ursäkt dock för någon som har resurser. Enbart den som är fattig går utan skuld.

Jag lät bli Instagram ett tag för att jag går omkring och jämför mig med andra hela tiden. Jag försöker laga ett skepp som sprungit läck med nidbilder av svaga (kvinnor.)

Även om du inte kan göra något kan du känna något. Du gör det redan. Att Sverige är illa rustat för ett krig vet alla. Jag är fortfarande inte en del av samhället på så sätt att jag inte har “full sysselsättning”. Fyfan. Det finns inte mycket gott att luta sig mot. Jag vet att jag inte är på en arbetsplats med trevliga kollegor. Jag vet att jag inte är en del av filantroperna på Instagram som bara delar, delar delar med sig. Vi duger aldrig. Jag vill vara äkta. De största sveken verkar ske inomhus. Budbee och Klarna. Jag hatar att gå utanför dörren och känna mig som en nolla och ett freak. Jag hör hur löjligt det låter att tänka på sig själv så. Vänligt men bestämt fuck off till såna tankar. Också lite hård musik i lurarna.

Anti-tips: Besök inte 20-tals evenemang. De verkar inte ha respekt för någonting.

Peace

Categories
Hat

en kort text om varför jag hatar arbetarklassen

Jag hatar män och jag hatar arbetarklassen. Jag hatar män från arbetarklassen i blå arbetsbyxor som tar upp plats på macken vid kaffeautomaten.

Jag hatar män från arbetarklassen och jag hatar arbetarklassen för att den tror att den är medelklassen. Vita möbler kostar inte så mycket och art prints är så strama nu att de nästan smälter in i väggen. Arbetarklassen hatar när det ser rörigt ut.

Jag hatar arbetarklassen för att de tror de är medelklass och väljer att mysa på helgerna. De har döda blommor i höga glasvaser som de inte torkat själva.

Jag hatar arbetarklassen för att de putsar upp de tomma ytorna på borden och i bokhyllorna och sen lutar sig tillbaka i soffan, i mörkret, med blicken vänd mot en stor TV.

Jag hatar människor ur arbetarklassen för att de inte märker att de låtit barnens nöjen, fredagsmys och mello, inte bara diktera helgens aktiviteter men också språkets. Hjärndött.

Jag hatar när jag ser en välbäddad säng i ett rum med klickgolv som ska likna parkett där det enda föremålet i färg är en prydnadskudde i mörklila sammet.

Jag hatar Ullared för att alla människor är där av fel anledningar. Köp filten för guds skull, inte stilen.

Jag hatar att alla arbetare nöjer sig, de tycker att de har det bra. Jag hatar att det snart inte finns en samlad socialistisk kunskapsbank och att människor inte skulle bry sig oavsett. Möblerna i tv:rutan liknar de möbler som står i deras hem och har de inte råd med bilen som kör ut ur bilden kan de leasa den.

Jag hatar arbetarklassen och deras besatthet av lukten ny. Det som aldrig levde för vem fan vill ha furu längre.

(rött, rea-lappen)

Klass är viktigt. Har du någonsin undrat om det du köpte som var billigt får dig att se billig ut? Det är alltid för varmt i dessa nybyggda hus. Nästa steg på drömmen som är livet: en öppen planlösning och en resa till valfritt land kring Medelhavet. Hotellet är ju viktigast. Och att berätta att man inte behöver solskyddscremé.

Jag hatar att gå på samma gata som arbetarklassen. De strosar och tittar in genom de stora butiksfönstren. Aldrig att en av dem lyfter blicken och ser att det är rätt trevliga hus på den här gågatan. Tänker inte på takpannor eller tegel. Och sakta går de.

Jag hatar arbetarklassen. Individualister som alla andra. Tänker inte tycka synd om er mer. Ni har haft lång tid på er att komma över era genanta konsumtionsvanor och mobilisera er. Det ni gör istället är att ni slutar vara sossar och blir moderater. Tror att deras skattepolitik gynnar er (småföretagare). Klassisk kapitalism ju?, att tänka på den lilla människan framförallt. I alla fall. Moderaterna har tråkat ut er vid det här laget och ni börjar rösta SD. Och om de är lite fel ute ibland så löser det sig ändå för de tycker ju också det är viktigt att det finns småföretagare. Och trygghet!

När ni sover har Kina klivit över de sju haven med charterplan som solglasögon och nu har ni hittat en lyckosam orange idiot. Vilket värdigt slut vi är på väg mot. Ostbågar och en vinbox, ett gymkort och nya träningstights. Hålla vikten, gå i pension några år tidigare. Det är längesen de lade av med cigaretter.


Godnatt hälsar de från lakan i ett svartvitt mönster, ingen har riktigt orkat se efter om det föreställer något. Och det är ändå mörkt nu. Jag hatar arbetarklassen. Nu sover de. Det är Natt. Nu ringer klockan, den nya dagen är här.

Innan de förstått att det är för sent har de hunnit klaga på vädret, ser ut som det blir skitväder.
Fötterna får inte fäste när de sträcker sig mot mattan nedanför sängen. Tror inte ens de hinner frysa innan de försvinner in i atomvintervilan. En trösterik tanke för dem kan ju vara att ingenting kommer se annorlunda ut från förr. Ett vitt hus/grått/soffa/svart/borta/grått/Något vitt, något svart. Industrisemestern är över.

Categories
Hat

För mina fans och fiender

Kände en lättnad när jag bestämde mig för att lägga texten jag försökt förklä som bok på is. Tänkte på Hatet, nu kanske jag skulle börja skriva igen. Är i en relation sen 6 månader tillbaka. Skrivandet har gått inåt i min kropp och blivit mitt privata, för privat för att ens skrivas ner (så kan jag tolka det.) Jag har gått och väntat på när det känns möjligt och nödvändigt igen. Att skriva bra är ett självändamål, är det inte det? Är det inte det enda som faktiskt är viktigt när man skriver?

Jag satt på toaletten här i Fabriken nyss* och tvättade mina penslar. Stelnad akrylfärg i den grova borsten som jag nöp av med fingrarna. Målandet går bra (bra?) Jag utvecklas. Vågat närma mig konkreta motiv. Ibland när jag ska sova ligger jag med en muspekare bakom ögonen och rör mig över mina tavlor och tänker t.ex. skuggor varma. Tänker är kanske inte rätt ord här förresten. Orden upprepas gång på gång, men de utvecklas inte och ord enbart är inte idéer. Sen somnar jag och drömmer mardrömmar om många av er. Peter undrar vem det är jag skriver till här. Till er ju, som alltid, mina fans och fiender.

Snygg rubrik på inlägget, meningen ovan. Den tar vi. En allitteration blev det. Runkpapper heter boken jag skrev 2017. Texten som blandar aforismer, med en dagboksliknande skildring av en mestadels ensam tillvaro i Malmö, med många krogbesök och personliga trauman, håller inte. Stoffet, som vi kan kalla det, är tilldragande och jag höll mig kvar vid det fram tills bara för en stund sen.

R.I.P.
Runkpapper
det blev inte mer

Aforismen är en litterär form jag respekterar och älskar. Horace Engdahls aforismer är ett bra exempel på vad det innebär att nöja sig. Horace Engdahl är så vitt jag vet bra på en sak: förord. Om några år har jag kanske kommit fram till att han suger på det med. Han är trots sitt självutnämnda snobberi väldigt lättillgänglig. Ett lättillgängligt förord är en bra början på en bok. Ordet läsupplevelse dammade förbi och jag snarkar högt (jag menar bildligt.) Det här inlägget blir en rörig text för er att läsa. Ingen tvingar er. Det är kul att skriva. Jag kanske är jättefeg som inte vågar släppa taget om sidorna jag skriver men jag tänker fan inte publicera något och tänka att det är mediokert. Jag litar till min förmåga att avgöra det och misstror välvilja. Därför det är så svårt att stå ut med snälla människor.

Var på besök i Stockholms skärgård förra helgen för första gången. Jag kallbadade, tittade på båtar och drack vitt vin, rött vin, dessertvin, champagne, öl och Smirnoff Ice. Skulle skicka flaskpost, skulle titta på havet och öva på att teckna vågor. Horisontlinjen. Ljuset och mörkret Gud vad allt är rörigt och sen kommer båtarna och svallvågorna. Inget av det blev av. Har en gravyrpenna som jag tänkte använda till flaskorna tänkta för post, testade den på huden istället. Inget blod, väldigt ytligt vibrerar spetsen genom det yttersta hudlagret och ärrbildningen skyndar sig, det hann knappt bli sår.

Aldrig tidigare varit tillsammans med någon som också skriver. Det är fint, bitvis väldigt trubbigt. När våra ord sammanblandas. Jag tycker det är svårt att andas i ett normalt tempo i förhållanden. Som när man går på gatan och ser en främling komma gåendes mot en och man börjar hacka i sin gång. Förlorar sin balans. Det är inte längre självklart hur man ska röra sig och det enda som betyder något då är att hitta fotfästet och sin egen takt igen. Ofrånkomligen blir perspektivet lite snävare då. Däremot: jag vet vilket klockslag solen gick ner första gången vi träffades hemma hos mig och snart, om 1 timme, har solen stannat uppe längre än den tidigare gjort. Det händer inte idag. Men snart är vi ikapp ljuset i september och efter det är allt också nytt.

Det finns en bok alla pratar om nu, Litteraturens slut. Jag tänkte besöka bokrean. Jag vill ha den. Sven Anders Johansson heter han som skrivit den. Efter 10 minuter av förvirrade sökningar på Google inser jag nu att jag sen ett tag tillbaka blandat ihop honom med Anders Olsson. Båda är litteraturvetare och sett till titlar och tematik verkar de ha en del gemensamt. Håller på med Läsningar av Intet, författad av den sistnämnda. Läser också Kierkegaards Upprepningen. Den är förvirrande och väldigt sexistisk. Sexism är sen gammalt för ett fan av Strindberg men Strindberg är ju en så jävla bra författare. Kierkegaards bok är en skildring av en kärlekshistoria men också ett försök i experimentell psykologi. Följande fras prövas: endast i upprepningen kan man vara lycklig. Jag köpte den förra året, en av flera böcker köpta i syftet att utforska olycklig kärlek, brev och psykologi. Kan inte uttala mig om hur det går med experimentet i boken, annat än att det verkar svårt. En balanserad individ det som krävs och inget mindre för att klara den typen av vidgat tunnelseende. Är ingen litteraturkritiker eller filosof. Tänk på det här stycket som avstjälpning. Ett berättande vars syfte inte kan göra sig större än budskapet, och vice versa.

Nu ska jag röka en cigg och läsa gamla inlägg. Det här publiceras inte riktigt än. Men idag. För jag behöver släppa taget om grejer. Sen måste jag läsa igenom det jag skrivit och se om det är begripligt. Så mycket vet jag att jag vill vara, begriplig. Bildningsluckor hos mig eller er kan inte hjälpas. Det här är en blogg: ta den för vad den är. Det är frustrerande att gå tillbaka och läsa inläggen som är ett par månader gamla. Vad fan gör alla kommatecken där? Meningarna är redan korta och innehållsligt skiljer sig den ena knappt från den andra. Det är pirrigt att skriva på Hatet. Jag kan gå tillbaka och läsa och veta att bristerna funnits där hela tiden och troligtvis tydliga från början för dig. Det blev ingen cigg. Ingenting att tända med. Ingenting mer att säga heller. Ska ta en snus och hålla käften.

*nyss, en tidsangivelse som inte längre är korrekt mvh Frida två timmar in i framtiden