Category: Hat

kadavervätskan

stelnar

mellan mina läppar

jag smeker tomrum

söker dina döda ögon

i mig bottenlöst mörkt

res i mig

res dig ur mig

antikosmiskt astralknull

Hat och vanära ett metspö ner i det svarta
jag gurglar efter att jag tömt mina uppblåsta kinder på vatten
håret är strävt och blött
ögonen simmar i sitt kranium
irisar skimrar lätt
vid vattenytan

hat och vanära ner i det svarta
meter för meter med midjan hårt åtknuten
grått grått
dimma på morgonen kyla på morgonen
dansade barfota på stranden
innan

havet och havet är inte här hos mig
hur djupt är det och vilka fiskar simmar där
vart ska de simma
klädsim och friska tag
söndagsmorgon

efter en kväll på krogen

“Du är snygg men jag tycker inte om dig”

på skämt

inte på skämt

vi skrev en lista

inventerade

vi hoppas ha fått ihop pengar innan slutet av oktober

alla slags färger finns

rolig rangordning

vi vill spela Nintendo tillsammans

Råkade bli rödhårig.

Jag är mer intressant nu för min omgivning.

Människor tittar mer.

Överlag ett trevligare bemötande.

Inte syndigt rött.

Smutsig blondin snarare.

Jag ser punkigare ut.

Den mörka botten enheter av tid.

En falsk blondin bär sin törnekrona.

På avdelningen.

I matsalen från spridda platser erfarenheter av elchocker.

Jag dras med.

Kanske är det VM-stämningen som påverkar mig.

Undersköterskan kommer ut ur köket och säger åt oss

att våra behandlingar angår oss själva och våra behandlare.

Män, kvinnor, korv, mos, coleslaw

helt plötsligt the man att sätta mot.

Alltid trott att jag är en riktig rebell.

Som säger ifrån när det inte är rätt.

Jag säger förlåt.

Jag ville inte elda på stämningen.

stig upp

stig upp ur mig

svettig sortering samlar

med hem

en svamp ur en häxring

ur den en en främmande kvinna

som reser sig

linsvätskan smakar salt

saltlakrits för 40 kr på Apoteket igårkväll

strax innan 22

strax innan stängning

lördagkväll södermalm fort skynda hem

så ful jag är går jag omkring och tänker

innan jag får syn på mig själv i spegeln

det gills inte för jag har tagit på mig BH under kläderna

satt i linser

hinner tänka så många otäcka tankar

om mig själv

korta sträckor

själv skuld att tacka för min husarrest

vad hindrar mig vad hindrar mig då

häxor

det här är inte mitt fel

det här är mitt nya hem

ser ner med blicken

så gick ännu ett år

inte på tre år har jag grattat dig

på din födelsedag

Stockholm består av olika holmar

Skåne slätter sur jord

om jag går vilse kan ni begrava mig där

så hittar jag hem igen

De sa aldrig

att jag skulle träffa mina bästa vänner

i terapin

(1) gång i veckan

ord jag inte skriver

ett språk som svallar över:

jag är ingen och har ingenting att berätta

Jag trodde länge på lögnen

att jag var vackrare än de flesta

i min overksamhet och lättja

har de stolta dragen utplånats

mitt trettiotredje år är det år

jag åldrats

ingen tror något om mig längre

och Fan stod brud i kyrkan

första maj…

solidariteten har syrebrist

förändring är ingen hare

försöka duger inte

hörselkåpor

förklädd folkfest

korridorer – där pengarna bor

gator – lodisar och papperslösa

återställ en våtmark

packa polare

ni kan sjunga

spaden både ser bra ut och känns bra

om ni skulle ta ett spadtag istället

spöktåget går nu

lite regn ska väl inte hindra er

de som tål lite bly

svettas inte

Jag rådfrågade min känslotabell
för att hitta ett språk att förstå
vad det var för känsla jag kände
Det var avsky
tydligen
det här roar mig
både innan jag förstod
och efter
kul på ett sätt som kostar mig något
jag får inte förlora respekt
känslotabellen
saved my night
och min kärleksrelation kommer tids nog återhämta sig

i

dy

vid

frusen

sjö

undan grenar

rötter

pärlemorskimrande

bark

anas

kronan

splitter

stel

delar

Andreas Björsten skriver än. Jag tror det skulle vara bra för honom att förlika sig med att det är viktigt för honom själv, skrivandet, oavsett vad andra tycker. Att acceptera att dikterna han skriver inte är angelägna nog för andra, men att de kan fylla en funktion för honom själv.

Om Andreas Björsten ville hade han kunnat skapa en egen scen där han och hans likar (de är få… och verkar ha gått vidare) är bra precis som de är och Andreas själv kan bestämma, vilka som är där i egenskap av Poet eller åhörare. Ingen hade behövt känna sig som en outsider. Eller?

Jag har läst bl0ggen Den Blinde Argus i 10 år. Andreas har skrivit poesi sen 80-talet. Jag märker ingen skillnad på dikterna han skrev för 10 år sedan och de han publicerar nu. Och om man får tro honom själv är det så han vill ha det. In perpetuum.

Alla som inte skriver som Andreas gör eller hans gamla bekanta gjorde (Lukas Moodysson ett exempel som Andreas gärna nämner) är ytliga, skriver inte om det viktiga.

Andreas Björsten har fått ett centralt ord inom litteraturvetenskapen fel, centrallyrik. Det betyder inte att poesin ska kretsa kring författaren, det är inte Andreas Björsten som är det centrala. Det är allt runt omkring dig Andreas, och i dig, döden, sex, döden, evigheten.

Om du tänker fortsätta insistera att prata om varför du är underskattad och poesin du skriver diskrimineras får du fan börja skriva tjocka böcker med brödtext. Låta det konspiratoriska få utlopp och breda ut sig i tid och sidor. Konspiration och dokumentation är grannar. Med lite flit och källkritik blir en dokumentär till.

Kanske detta sista förslag kan hjälpa dig minnas hur kort din tid på jorden är och respektera att livet är för kort för att slösas bort på dålig poesi.

Väl mött

gammal läsare