Categories
Hat

HELLRAISER 2

Hellraiser 2

i gångar som

det är likt

bilden medvetandet skapat sig av

helvetet

om en välbekant dörr frammanas

kliver du in

trots att konsekvenserna

blir smärta

Pinhead

det är orden själva

som tappar mening

en karnival av kött

cirkulerar

spikarna som är fastspikade

håller inte uppe

något ofrivilligt

när man pånyttfötts

som cenobit

fumlande med fotografier

som ordnats i en ordning

du är bekant med

blod väller

fram över fotografierna

det uppenbara behöver inte sägas

extatisk prygel

din rymd börjar rämna

du är i ett annat rum nu

kvinnor som skjutsas ut och in

på bårar

de är täckta av ett skirt tyg

du lyfter

de var inget annat än

skirheten själva

för de är borta

och han säger att de är där enbart

för att plåga honom

så det är därför han sänt efter dig

fick du inte hans meddelande?

Mellan dig och honom

en skir mantel

i hans rum

du överlämnar

läppar som glipar lätt

och tänder eld på hans ord

hans hud skalas av igen

han är det stora köttsåret

bakgrunden flammor

i rött

ornamenten i skirt tyg

lustens hägring

come to daddy

men orden

stelnar i en pose

den sexuella besvärjelsen

förnimmelsen av

återuppståndelse

du duckar möjligheten

att låta föreviga dig

det är egentligen inte här

berättelsen borde ta slut

det är när

du märker

att ondskans cirkel inte är

rund

utan kvadratisk

dikt från 2016 baserad på filmen Hellraiser II

Categories
Hat

en kort text om varför jag hatar arbetarklassen

Jag hatar män och jag hatar arbetarklassen. Jag hatar män från arbetarklassen i blå arbetsbyxor som tar upp plats på macken vid kaffeautomaten.

Jag hatar män från arbetarklassen och jag hatar arbetarklassen för att den tror att den är medelklassen. Vita möbler kostar inte så mycket och art prints är så strama nu att de nästan smälter in i väggen. Arbetarklassen hatar när det ser rörigt ut.

Jag hatar arbetarklassen för att de tror de är medelklass och väljer att mysa på helgerna. De har döda blommor i höga glasvaser som de inte torkat själva.

Jag hatar arbetarklassen för att de putsar upp de tomma ytorna på borden och i bokhyllorna och sen lutar sig tillbaka i soffan, i mörkret, med blicken vänd mot en stor TV.

Jag hatar människor ur arbetarklassen för att de inte märker att de låtit barnens nöjen, fredagsmys och mello, inte bara diktera helgens aktiviteter men också språkets. Hjärndött.

Jag hatar när jag ser en välbäddad säng i ett rum med klickgolv som ska likna parkett där det enda föremålet i färg är en prydnadskudde i mörklila sammet.

Jag hatar Ullared för att alla människor är där av fel anledningar. Köp filten för guds skull, inte stilen.

Jag hatar att alla arbetare nöjer sig, de tycker att de har det bra. Jag hatar att det snart inte finns en samlad socialistisk kunskapsbank och att människor inte skulle bry sig oavsett. Möblerna i tv:rutan liknar de möbler som står i deras hem och har de inte råd med bilen som kör ut ur bilden kan de leasa den.

Jag hatar arbetarklassen och deras besatthet av lukten ny. Det som aldrig levde för vem fan vill ha furu längre.

(rött, rea-lappen)

Klass är viktigt. Har du någonsin undrat om det du köpte som var billigt får dig att se billig ut? Det är alltid för varmt i dessa nybyggda hus. Nästa steg på drömmen som är livet: en öppen planlösning och en resa till valfritt land kring Medelhavet. Hotellet är ju viktigast. Och att berätta att man inte behöver solskyddscremé.

Jag hatar att gå på samma gata som arbetarklassen. De strosar och tittar in genom de stora butiksfönstren. Aldrig att en av dem lyfter blicken och ser att det är rätt trevliga hus på den här gågatan. Tänker inte på takpannor eller tegel. Och sakta går de.

Jag hatar arbetarklassen. Individualister som alla andra. Tänker inte tycka synd om er mer. Ni har haft lång tid på er att komma över era genanta konsumtionsvanor och mobilisera er. Det ni gör istället är att ni slutar vara sossar och blir moderater. Tror att deras skattepolitik gynnar er (småföretagare). Klassisk kapitalism ju, att tänka på den lilla människan framförallt. I alla fall. Moderaterna har tråkat ut er vid det här laget och ni börjar rösta SD. Och om de är lite fel ute ibland så löser det sig ändå för de tycker ju också det är viktigt att det finns småföretagare. Och trygghet!

När ni sover har Kina klivit över de sju haven med charterplan som solglasögon och nu har ni hittat en lyckosam orange idiot som kan representera er. Vilket värdigt slut vi är på väg mot. Ostbågar och en vinbox, ett gymkort och nya träningstights. Hålla vikten, gå i pension några år tidigare. Det är längesen de lade av med cigaretter.


Godnatt hälsar de från lakan i ett svartvitt brokigt mönster, ingen har riktigt orkat se efter om det föreställer något. Och det är ändå mörkt nu. Jag hatar arbetarklassen. Nu sover de. Det är Natt. Nu ringer klockan, den nya dagen är här.

Innan de förstått att det är för sent har de hunnit klaga på vädret, ser ut som det blir skitväder.
Fötterna får inte fäste när de sträcker sig mot mattan nedanför sängen. Tror inte ens de hinner frysa innan de försvinner in i atomvintervilan. En trösterik tanke för dem kan ju vara att ingenting kommer se annorlunda ut från något annat. Ett vitt hus/grått/soffa/svart/borta/grått/Något vitt, något svart. Industrisemestern är över.

Categories
Hat

För mina fans och fiender

Kände en lättnad när jag bestämde mig för att lägga texten jag försökt förklä som bok på is. Tänkte på Hatet, nu kanske jag skulle börja skriva igen. Är i en relation sen 6 månader tillbaka. Skrivandet har gått inåt i min kropp och blivit mitt privata, för privat för att ens skrivas ner (så kan jag tolka det.) Jag har gått och väntat på när det känns möjligt och nödvändigt igen. Att skriva bra är ett självändamål, är det inte det? Är det inte det enda som faktiskt är viktigt när man skriver?

Jag satt på toaletten här i Fabriken nyss* och tvättade mina penslar. Stelnad akrylfärg i den grova borsten som jag nöp av med fingrarna. Målandet går bra (bra?) Jag utvecklas. Vågat närma mig konkreta motiv. Ibland när jag ska sova ligger jag med en muspekare bakom ögonen och rör mig över mina tavlor och tänker t.ex. skuggor varma. Tänker är kanske inte rätt ord här förresten. Orden upprepas gång på gång, men de utvecklas inte och ord enbart är inte idéer. Sen somnar jag och drömmer mardrömmar om många av er. Peter undrar vem det är jag skriver till här. Till er ju, som alltid, mina fans och fiender.

Snygg rubrik på inlägget, meningen ovan. Den tar vi. En allitteration blev det. Runkpapper heter boken jag skrev 2017. Texten som blandar aforismer, med en dagboksliknande skildring av en mestadels ensam tillvaro i Malmö, med många krogbesök och personliga trauman, håller inte. Stoffet, som vi kan kalla det, är tilldragande och jag höll mig kvar vid det fram tills bara för en stund sen.

R.I.P.
Runkpapper
det blev inte mer

Aforismen är en litterär form jag respekterar och älskar. Horace Engdahls aforismer är ett bra exempel på vad det innebär att nöja sig. Horace Engdahl är så vitt jag vet bra på en sak: förord. Om några år har jag kanske kommit fram till att han suger på det med. Han är trots sitt självutnämnda snobberi väldigt lättillgänglig. Ett lättillgängligt förord är en bra början på en bok. Ordet läsupplevelse dammade förbi och jag snarkar högt (jag menar bildligt.) Det här inlägget blir en rörig text för er att läsa. Ingen tvingar er. Det är kul att skriva. Jag kanske är jättefeg som inte vågar släppa taget om sidorna jag skriver men jag tänker fan inte publicera något och tänka att det är mediokert. Jag litar till min förmåga att avgöra det och misstror välvilja. Därför det är så svårt att stå ut med snälla människor.

Var på besök i Stockholms skärgård förra helgen för första gången. Jag kallbadade, tittade på båtar och drack vitt vin, rött vin, dessertvin, champagne, öl och Smirnoff Ice. Skulle skicka flaskpost, skulle titta på havet och öva på att teckna vågor. Horisontlinjen. Ljuset och mörkret Gud vad allt är rörigt och sen kommer båtarna och svallvågorna. Inget av det blev av. Har en gravyrpenna som jag tänkte använda till flaskorna tänkta för post, testade den på huden istället. Inget blod, väldigt ytligt vibrerar spetsen genom det yttersta hudlagret och ärrbildningen skyndar sig, det hann knappt bli sår.

Aldrig tidigare varit tillsammans med någon som också skriver. Det är fint, bitvis väldigt trubbigt. När våra ord sammanblandas. Jag tycker det är svårt att andas i ett normalt tempo i förhållanden. Som när man går på gatan och ser en främling komma gåendes mot en och man börjar hacka i sin gång. Förlorar sin balans. Det är inte längre självklart hur man ska röra sig och det enda som betyder något då är att hitta fotfästet och sin egen takt igen. Ofrånkomligen blir perspektivet lite snävare då. Däremot: jag vet vilket klockslag solen gick ner första gången vi träffades hemma hos mig och snart, om 1 timme, har solen stannat uppe längre än den tidigare gjort. Det händer inte idag. Men snart är vi ikapp ljuset i september och efter det är allt också nytt.

Det finns en bok alla pratar om nu, Litteraturens slut. Jag tänkte besöka bokrean. Jag vill ha den. Sven Anders Johansson heter han som skrivit den. Efter 10 minuter av förvirrade sökningar på Google inser jag nu att jag sen ett tag tillbaka blandat ihop honom med Anders Olsson. Båda är litteraturvetare och sett till titlar och tematik verkar de ha en del gemensamt. Håller på med Läsningar av Intet, författad av den sistnämnda. Läser också Kierkegaards Upprepningen. Den är förvirrande och väldigt sexistisk. Sexism är sen gammalt för ett fan av Strindberg men Strindberg är ju en så jävla bra författare. Kierkegaards bok är en skildring av en kärlekshistoria men också ett försök i experimentell psykologi. Följande fras prövas: endast i upprepningen kan man vara lycklig. Jag köpte den förra året, en av flera böcker köpta i syftet att utforska olycklig kärlek, brev och psykologi. Kan inte uttala mig om hur det går med experimentet i boken, annat än att det verkar svårt. En balanserad individ det som krävs och inget mindre för att klara den typen av vidgat tunnelseende. Är ingen litteraturkritiker eller filosof. Tänk på det här stycket som avstjälpning. Ett berättande vars syfte inte kan göra sig större än budskapet, och vice versa.

Nu ska jag röka en cigg och läsa gamla inlägg. Det här publiceras inte riktigt än. Men idag. För jag behöver släppa taget om grejer. Sen måste jag läsa igenom det jag skrivit och se om det är begripligt. Så mycket vet jag att jag vill vara, begriplig. Bildningsluckor hos mig eller er kan inte hjälpas. Det här är en blogg: ta den för vad den är. Det är frustrerande att gå tillbaka och läsa inläggen som är ett par månader gamla. Vad fan gör alla kommatecken där? Meningarna är redan korta och innehållsligt skiljer sig den ena knappt från den andra. Det är pirrigt att skriva på Hatet. Jag kan gå tillbaka och läsa och veta att bristerna funnits där hela tiden och troligtvis tydliga från början för dig. Det blev ingen cigg. Ingenting att tända med. Ingenting mer att säga heller. Ska ta en snus och hålla käften.

*nyss, en tidsangivelse som inte längre är korrekt mvh Frida två timmar in i framtiden

Categories
content

#grabbar

Categories
content

#avkast

Categories
Stockholm

#därvaro

Categories
Hat

Det är tanken som räknas

Jag är så bra på att jobba med mig själv. Är så bra på att lägga märke till impulserna och inte agera på dem. Jag är så bra på att förstå att de kränkande handlingar någon begår inte är mitt fel. Jag fattar att de inte har rätt för jag vet att det de gör är fult. Ändå, ändå, ändå det här täcket av äckel. Jag är för smart för att hata mig själv med hjälp av era ord. Ändå så stampar jag i allt jag känner till och undrar om det varit såhär förevigt. Jag fryser i snön och sitter ensam framför baren. Jag jagar de jag älskar och de lämnar mig ensam i det stora huset.

Jag önskar att jag fick vila. Jag önskar att det var du och inte jag som gick omkring med förvridna fingrar och klöste dig över bröstet. Att jag red dig som en mara varje natt och kunde räkna det som förvärvsarbete och meddela Försäkringskassan. Att du skulle gå under av tystnad för att du struntade i mig när jag skrek. Och att allt är för sent. Att du själv ska stå framför ett berg av fasa och inte bara posera med det i bakgrunden i dina svarta kläder.

Hatet gör verkligen alla fel det kan om det har hopp om att bli älskat. Negativ uppmärksamhet: inget bra det. Om du vore jag hade du vetat att de år du lagt på att slipa din kommunikation så du inte kommer på kant med någon, kunna formulera dina behov inte som krav, utan önskningar, gråta tårar och inte skrika, och den viktigaste frasen av alla som du repeterat halva ditt liv: jag känner, när allt kommer till kritan kvittar.

Terapin som stöd är bra på att förstärka intrycket av att det inte spelar någon roll vad du [nu syftar jag på dig fitta] gör. Jag har kommit fram till att de kan samexistera, att det jag känner kan vara en reaktion på något du gör. Testa att börja använda dig av ett icke-konfrontativt språk i dina relationer, prata i jag-form, istället för du. Människor blir arga. Provokationen: att du stjäl deras mest uppenbara sätt att motivera sitt eget beteende. Så. Var trevlig eller otrevlig. Människor kommer svika dig ändå. Och lämna dig ensam.

2019 hade jag som mål att lära mig rita en påfågel och börja plocka skräp en gång i veckan. Blev ett litet glapp där när jag höll på att dö du minns då när du gjorde andra saker och inte skrev till mig och frågade hur jag mådde? Iaf. När jag överlevde och tänkte att jag nu nä banne mig skulle göra saker annorlunda för att det annars skulle vara helt meningslöst att försöka på nytt så tillkom det två saker som jag ville göra. Skapa mitt the factory, fast snällt, och se Rammstein live igen. Hösten döden tyckte det var dags att ta mig med sig, så gick jag från krypande ställning upp till stående med en hammare i näven och Rammstein ur högtalarna och spikade upp tavlor. Om och om igen. Tills jag tömde kartor och svepte in mig i svart plast.

2020 är snart över. Rammstein kan inte spela av samma anledning som ingen annan kan. När de var tvungna att skjuta upp konserten blev jag lättad. En ny chans att försöka återuppliva mig själv. Jag hade börjat dö igen och visste det.

En festival jag, många av mina vänner, och människor med bra smak uppskattar är Norbergfestivalen. När jag hörde att den också fick ställa in i år blev jag glad. Hoppades att människor skulle bli besvikna. Förra årets festival besökte alla mina gamla vänner och mitt ex, med sin nya partner. Jag var inte där. Höll ihop skiten och unnade dem tills det brast tredje festivaldagen efter att ha sett ett inlägg på Instagram från en människa jag brukade kalla min vän.

Händelsen jag tänker beskriva för er är dramatisk men det betyder ingenting annat än att det är så vi människor reagerar på situationer: med känslor. Jag hämtade en kniv och tryckte den mot min hals och skrek till det enda exet jag inte hatar som var med mig på telefon att det känns som att jag redan är död. Så har ni fått mig att känna. Som att jag är död.

Om jag ändå kunde vila i förvissningen att jag hemsöker er. Det kan jag inte. Jag tycker själv det är rätt skämmigt att jag håller på med sataniska ritualer. Hållit på i ungefär ett år. Alltid ensam. Jag säger inte att det funkar. Jag säger att jag önskar att det ska göra det. Fuck dig och dina platta tankar om satanism och egoism. Jag läser LaVey för att det finns instruktioner och förteckningar över demoner i helvetet. Han är en ytlig ikon och hans djävulshorn ligger lika djupt som dina ideologiska tankar om världen. Jag pissar på dina sigill. Jag pissar på dina gränser. Jag hoppas att hin håle håller mig i handen och förstår att jag menar det jag säger från djupet av mitt hjärta. Som ni sargat det. Jag hade ingen. Förutom Strindberg och Satan. Darkthrone var med på ett hörn också.

Inga likes på Hatet. Jag tänker trösta mig med möjligheten att min tortyr når dig. Du läser säkert inte. Jag hoppas att det laggar i din hjärna en dag och du kommer ihåg hatet, testar skriva in adressen i fältet, och inser att jag är här. Hoppas det händer när du har en extra dålig dag. Hoppas att det leder till att du börjar bli ofokuserad på jobbet. Hoppas du får en existentiell kris. Jag tror inte (säger vi)* att min makt är så stor att jag kan försätta dig i en existentiell kris. Poängen är att du är lättrubbad och svag. Jag hoppas att din existentiella kris leder till att din relation går i kras och att dina vänner slutar höra av sig. Hör av dig då, om du vill. Jag kommer inte låtsas som att du inte finns.

Jag tänker fortfarande på er.

Xxx**

*triggade en person så hen behövde lägga in sig på psyket. Ångrar ingenting.

**telepatiska omfamningar, se Ur den ockulta dagboken av August Strindberg.

Categories
Hat

En text om ångest

Jag kan inte värja mig emot om någon skulle få intrycket av att jag är en mobbare. Jag kanske är det. Det enda sättet jag har fått det här stället att funka, rättare sagt, förutsättningen för att det funkar, är att jag hatar mig själv och lider av psykisk ohälsa. Jag bjuder på en öppenhet som jag oftast bara känner igen i (andra) människor med dålig impulskontroll och dåligt självförtroende. Ofta i kombination med alkohol. Jag har ägnat denna offentliga bakisbekännelse snart sex år av mitt liv. Jag vet att det uppskattas inte bara för att jag är arg och skriver om människor jag ogillar. Hatet har andra kvaliteter också. Hatet hjälper mig att fortsätta vara modig. Jag skrev att jag inte hade något att förlora längre. Det var inte sant.

Ångesten som jag berättar om den ångesten och jag vi umgicks hela gårdagen. Spelade gråtande in ett meddelande på min psykologs telefonsvarare och berättade. Jag berättade att jag inte vet hur jag ska hantera den och att jag blir fysiskt illamående när jag tittar bort mot sängen. Han ringde upp. Det är svårt att beskriva tempot under ett sånt samtal när fokus är att hjälpa mig reglera min ångest så den kan bli uthärdlig. Dialogen är tät, i mitt fall ofta fåordig och i ofullständiga satser. Ångesten rör sig så fort genom kroppen och tankarna. Helt plötsligt är man illamående och det känns som att någon trycker ner ens ögonlock, pulsökning, yrsel, inget av det, något helt annat, somnar nästan, man får en fråga, va, och sen börjar konsekvenserna av frågan fucka med en också går det runt så.

För det dömer jag mig själv. Att min ångest är så stor och bred och djup. Jag hade precis lagt mig i sängen när han ringde upp. När han berättade att det är extrema nivåer av ångest vi reglererar fick jag mer ångest. I hypotetiska situationer där jag ombeds sympatisera med mig själv får jag ångest. Jag hatar mig själv. Han sade förlåt, att det var dumt att trigga den på nytt innan vi lade på men att han är rörd och stolt över hur mycket jag kämpar. Jag är glad att han ser mig. Jag duschade och åt, som vi kom överens om skulle vara mina mål för dagen. Sen kom ångesten tillbaka. Och självhatet. Jag trotsade skiten och gick ut och handlade, det kändes bättre. Sen kom jag hem. Och skiten kom tillbaka igen. Det känns som att vara i en snöstorm. Ögonen behöver kisa, det tjuter i öronen och det finns inget du känner igen runtomkring dig för du ser inget. Och du vet inte var du är på väg.

Ångesten är utmattande men ett symptom för ångest är också trötthet. Och det är den jag försöker att sätta mig emot. Att titta bort mot sängen när ångesten börjar nagla fast mig i ett kallt nu känns som att någon försöker tvinga i mig en bitter medicin. Lägger jag mig där brukar jag fastna. Jag vill inte fastna i en levande död-existens. Att resa sig ur den tar tid och det är svårt att se vad som skulle kunna vara så viktigt att det är värt besväret när jag kan fortsätta sova.

Jag vaknade innan nio idag. Försöker att ta vara på tiden jag har nu innan klockslagen. Innan saker börjar bli diffusa. Innan lunch brukar det hända. Och när de börjar bli diffusa måste jag gå hemifrån för jag ska träffa min psykolog. Och dessförinnan vill jag sitta på mitt favoritcafé. Planerar första halvan av min dag för att försöka få den att förstå att det inte finns tid för den att välta omkull mig. Bitvis känns det förminskande att inför sig själv behöva ta så stor hänsyn inför de här krafterna. Att ta sömntabletter för att självskadetankarna funnits där en hel dag och jag vet att det blir svårare att stå emot ju längre de får existera oavbrutna. När jag förstod vad som utlöste den här stormen igår sade jag att det här ju borde vara ett ickeproblem.

Det finns en adrenalinkick i att skriva elaka saker som dessutom levereras på ett sätt så jag blir nöjd. Välformulerat, om man så vill, och det vill jag mena att det ofta är. Hatet lever i en relation framförallt med mig, inte er. Förr trodde jag (inte alls längesen), att allt jag gjorde kom till i relation till er. Att det som skrevs, tänktes och visades upp och som jag tillskrev värde bara fick värde för att jag tänkte på er när jag skrev och att det lästes av er. Har förstått att det inte är så enkelt.

Det är jätteskönt att inte sitta och ruva över texter som om de håller på att ta slut. Hatet är ett skrivande. Jag har flera olika. Länge var Hatet den enda plats där jag kände att det jag skrev var en faktisk representation av det jag tänkte att jag skriver, men inte lyckades med i övrigt. Jag har råd att vara generös med ord och öppen med mina fel och brister. Det finns många av dem! Jag orkar inte vänta på att bli en färdig författare. Påståendet faller på sin egen absurditet när man skriver ut det så. Jag är en författare även om jag inte övertygat någon tillräckligt viktig person inom litteraturbranschen att publicera det jag skriver. Jag är en författare även när jag skriver sämre. Jag orkar inte vänta på att någon ger mig tillåtelse eller bekräftelse för att få lov att berätta saker för er.

Jag har visst det saker att förlora. Jag ljög inte när jag skrev det, insikterna sjönk in efterhand. Jag stod och kramade vatten ur mina kläder i ull som inte kan tvättas i maskin. Stirrade ut i fjärran och kom på saker. Saker som kan skada mig och göra att jag förlorar något. Om jag skulle börja skriva som om jag hade något att förlora hade jag förlorat andra grejer, för att uttrycka mig lite klatschigt. Integritet t.ex. Jag har inte råd att förlora det enda jag har äganderätt över, mitt skrivande. Jag har inte råd att förlora mitt agentskap. Min dödsångest fick mig att tappa rösten i vintras (inte bildligt menat.)

när livet fittar sig
och posers får mitt blod att koka
då berget känns för högt
och vinden tjuter du är ensam
utdrag ur min svenska tolkning av I want to know what love is med Foreigner.

Hade jag inte haft roligt hade jag inte orkat leva. När jag inte haft roligt och varit ensam och rösten slocknade så skrev jag fortfarande. Jag har mycket att förlora, precis som ni. Jag vet bara vad jag inte kan förlora. Mina värderingar. Ångesten klänger sig fast och är ett obehagligt kallt svart som viskar i öronen. Skrivandet anpassar sig hela tiden efter den. Man kan gå omkring och tänka på interpunktion i flera år för att slippa skriva om den, ångesten. Den försvinner inte för att jag skriver om den. Det är krävande att gå omkring med den här extra tyngden. Undrar hur det skulle kännas att vara fri från den. Undrar hur lätta mina ben skulle kännas när jag reser reser mig från sängen.

Categories
Hat

Britney bitch

Idag är det ett år sen jag försökte ta livet av mig.Tänker på lappen jag skrev och lade ut i hallen för att uppmana den första personen som skulle stiga in att inte ta ett steg längre och istället ringa 112. Min mamma och styvpappa körde mig till sjukhuset. Tänker på den svarta sopsäcken jag hade krupit ner i för att underlätta städningen efter. Jag förlorade medvetandet när läkaren undersökte mig på akuten. Nästa gång jag vaknade låg jag i en sjukhussäng och tittade ut i en korridor. Jag gick in och ut ur tung sömn. I min mun hade det bildats vallar av stelnat saliv. Jag kunde inte prata eller röra mig. Jag kunde inte be om min medicin, den som kommer med biverkningen självmordsbenägen när man missar en dos och en påtaglig känsla av att vara sjuk (somatiskt.) Till slut vaknade jag och blev tvångsinlagd på en avdelning i Helsingborg. Där rakade jag av resterna (testarna) av håret på mitt huvud som jag några dagar tidigare hade börjat göra mig av med igen.

Jag har lidit av psykisk ohälsa sen min mamma började att bland annat självmordshota mig och göra mig till medberoende alkoholist. När jag var 13 hade hon 6 städjobb och jag hjälpte henne med de flesta av dem efter skolan. Innan hösten 2016 var det ca 8 år sedan jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning senast. Jag började klippa av mig mitt hår hösten 2016 då jag fick en akut stressreaktion. Min farmor dog. Min partners farmor som var en god vän till mig gick också bort. Vega, min katt, gick också bort. Någon månad tidigare trodde jag och min partner att hon ätit vindruvor som kan vara livsfarligt för katter. Jag ringde djursjukhuset och en taxi och gick ut i hallen där jag möttes av mitt ex och min katt i hans famn. Han skrek, det är ditt fel om Vega dör. Hennes död hade inget med vindruvor eller mig att göra när den väl inträffade en månad senare. Jag kunde inte äta eller sova efter den gången jag satt naken i ett badkar och han stod ovanför mig och sade att jag inte strävade efter något längre och att jag var äcklig. Jag kunde inte fortsätta arbeta mer än heltid, träna tre gånger i veckan, laga nyttig mat och upprätthålla en känsla av normalitet. Så jag hamnade på psykakuten. Jag tröstar mig såhär i efterhand med att det som utlöste hans vidriga beteende var mindervärdeskomplex av, och svartsjuka på, en människa han hatar.

Efter det besöket på psyket har ingenting varit sig likt. Jag upplevde hypnagoga hallucinationer för första gången i mitt liv. De kommer fortfarande när jag är stressad och lider av sömnbrist.

Det blev lite rörigt kronologiskt precis. Fyra år av psykisk ohälsa har en tendens att fucka upp ens huvud lite. I alla fall. Jag rakade skallen på psyket. Min pappa och styvmamma var tre dagar efter självmordsförsöket i min lägenhet och hämtade saker till mig. På min brevlåda hittade de en plastpåse från Systembolaget med tre böcker jag lånat ut till en vän. Det regnade utomhus. Strindberg, Warhol och Barthes. Förstnämnda hade min syster hjälpt mig sprätta något år tidigare. Jag minns inte vilken utgåva men den är gammal och den viktigaste boken jag äger. Ur den ockulta dagboken. De tog med sig böckerna till sjukhuset och påpekade vilken enorm tur det var att de just den dagen bestämde sig för att åka dit och hämta saker.

Jag skrevs ut några dagar efter. Jag kände på det där klassiska sättet ny energi och visste att jag inte skulle göra fler försök. Jag trodde verkligen på det då. En månad eller två senare insåg jag att ord är viktiga men att de bara är ord. Sluttningar. Det har funnits ett stort värde i att min familj ska kunna sova gott om natten. Med undantag för Göringhäxan. Jag ångrar att jag gjorde mig av med mina bandtröjor i 20årsåldern. Jag ångrar att jag tog på mig rollen som antagonist efter den där stressreaktionen och lät mig jagas ut ur byn som Frankensteins monster.

De tre senaste åren har jag varit i klorna på en man som sållar sig till klustret antisocial personlighetsstörning. Jag har själv fått återupptäcka olika former av misshandel jag blivit utsatt för i boken jag skrivit, Runkpapper. Man förtränger grejer. ECT ger en också minnesstörningar. Mitt ordförråd har inte varit detsamma sen dess heller. Jag skrev boken på ett halvår. Den skildrar i detalj övergrepp. Skildrar också insidan av min skalle, så nära man kommer de där pingpong-bollarna som studsar med ljusets hastighet i ett rum utanför rumtiden.

Har i drygt ett års tid odlat paranoida drag. När jag skriver odlat insinuerar det att jag haft kontroll. Det har jag inte. Men det är bra att hålla koll på förtal. Och vad man får spela in och inte. Screenshots är guld. Sen har jag nog vaggat in vissa i en falsk känsla av trygghet när jag bett om samtycke för att skildra dem i text. Jag behöver inte ert samtycke. Många författare ger av rimliga anledningar ut böcker om sin familj den är död. Man har lite mer rörelsefrihet då.

Jag har redan dödförklarat så många av er så jag behöver inte vänta. Ve och fasa att jag själv hinner gå och dö innan jag hinner karaktärsmörda en majoritet av de som figurerat i mitt liv. Tänk er automatvapen. Tänk er kalashnikov. Jag har så mycket skit på er. Och då syftar jag inte på era privata hemligheter. Skiter fullständigt i dem. Jag syftar på karaktärsdrag. Usel moral, usla konstnärsskap och kategorin ni nästan alla sållar er till: de fega och människofientliga. Att skriva eller inte skriva en samtidsskildring, och kan man ens bestämma om man skriver en sådan själv?

Vi ska inte gegga in oss i att diskutera vad som är en samtidsskildring. Jag vet att autofiktion är ett superanvändbart ord när man ska skriva en: allt som är viktigt är sant och det som är påhittat är oviktigt. Tänkte göra det. Skildra er. Skildra era parodiska drag. Jag ska inte skildra er som får. Det vore att göra er en tjänst och mig själv en otjänst. En sämre författare kan ju skriva en sådan. Jag minns era ansikten och hur ni pratar. Om jag inte minns vad ni säger så har jag text som ni lämnat efter er. Spår överallt. Jag har alltid skrivit och har fört anteckningar om ditten och datten. Kreti och pleti.

Att vända andra kinden till, gå vidare, vara den större personen, inte bry sig om vad andra tänker, inte bry sig om vad andra tycker, inte be om ursäkt för sig själv, inte hata, inte ge för många komplimanger, inte försöka passa in, inte vara dryg. Jag vet inte riktigt hur jag står i förhållande till alla de påståenden numera. Jag vet att jag är riktigt trött på att dummare människor än jag har makt över mig. Att läsa Hatet kan nog vara lite tjatigt. Jag återkommer ofta till samma teman. Jag skriver ju till er och ofta om er. Vilka ni än är. Jag hoppas att gamla läsare hittar tillbaka. Och eftersom jag vet att många av mina gamla läsare är snåla med bekräftelse så kastar jag ett öga mot er som är nya, *wink*. Dela gärna Hatet.org om ni vill. Jag vill ha läsare. Hatet är inte bäst. Men det är kul.

Hade jag inte träffat Peter, min pojkvän, vet jag inte om jag pallat övertyga mig själv om att fortsätta leva. Med undantag för några få undantag har mitt liv bara accelererat hårdare mot känslan outhärdligt. Det största undantaget har varit min psykolog. Han är yngre än jag och smartare än du. Han läser UKON och lyssnar på The Keffat Liv. Jag har skrivit Kärleksbrev till honom sen i våras. Apropå skrivprojekt, hur går det med dina treradingar som ska förändra världen? Jag känner mig tvungen att nämna att jag har vänner också. Som jag älskar och som älskar mig. Men merparten har som vanligt varit svekfulla kryp som jag haft ont av. Så många det är som har lätt att göra ont.

Peter är medskribent på Hatet. Han har kreativ frihet under ansvar. Dvs. Han kommer inte få publicera skit här. Jag behöver inte dalta med hans skrivande och behöver inte vara rädd för att hans känslor ska bli sårade när jag kritiserar honom. Jag behöver inte väga mina ord på guldvåg och gud vad skönt det är för ett begåvat dampbarn som jag. Jag ska flytta till Stockholm. Lustig sak. Det gick omkring en person som var lik mig och som också drömde om att skapa ett nytt The Factory. Så vi har startat Rymdfabriken.

Jag tänkte hoppa över hela det där steget att ha “en utbildning att falla tillbaka på”. Jag har aldrig tvivlat på min begåvning. Det var inte heller känslan av meningslöshet som låg bakom mitt förra självmordsförsök. Jag kände (och känner fortfarande) att jag inte har något mer att bevisa. Jag är så trött på att ha ont. Det var inget rop på hjälp, den 28:e november 2019, det var ett försök att avsluta ett liv som gör så förbannat jävla ont. Dagen efter fyllde min syster år. Det gör hon idag också, fyller år imorgon alltså. Jag är på väg hem till henne nu. Jag har glömt köpa present.

Alla kan kalla sig författare. Det enda som skiljer oss åt är om man är en bra en. Det var på tiden att någon tog mig till Stockholm. Det är på tiden att någon skriver en Stockholmsskildring som inte är ironisk.

Ps. Ska som vanligt försöka mig på att ha en julkalender här på Hatet. Dvs ett inlägg om dagen fram till jul. Jag misslyckas alltid. Tur att Hatet är förlåtande och älskar mig villkorslöst även när ingen annan gör det. Ds.

Categories
Hat

skrev det här när jag satt och bajsade precis

Jag tar en paus från att återpublicera texter här på Hatet. Sitter och skiter och tittar ner i ett badkar där kläder som inte får tvättas i maskin ligger. Vattnet är brunt, gult och grått. Jag är inne på mitt tredje utkast nu, ett riktigt inlägg, som meddelar att jag är tillbaka här. Tiden går ju. Och tonen hittar tillbaka till sig själv. Psykot är psykiskt störd men omständigheterna runt omkring det har förbättrats. Förutsättningarna är s.a.s. för en gångs skull ljusa. Jag har träffat någon som inte är dum i huvudet, elak eller ful. Jag ska flytta.

Jag behöver Hatet och Hatet behöver mig. Jag kan skriva om kärlek men varför skulle jag slösa bort det på lata idioter till läsare som försökt kasta självhjälpsböcker, nedvärderande omdömen om min person och sina lättvunna poänger om vad kärlek är till mig?

Ha. Fuck you. Kom aldrig tillbaka och säg åt mig att jag behöver lära mig att vara ensam. Jag skäms å många personers vägnar. Tröstar mig med att vi åldras. Och att bristen på insikter samt obehovet av att förbättra sig själv som människa kommer slå tillbaka på er som en jävla gummiboll rätt upp i nyllet. Jag har gjort dumma saker. Men jag är snäll. Det är inte du.

Vattnet i badkaret är stilla. Låter bli att kommentera vattnet i porslinsskålen (är det inte jätteäckligt att det heter så när det är avsett för vår avföring?)

Jag får rejält med geist och eld i baken när jag läser igenom mina gamla inlägg. Det svänger ju, katten. Tänk så mycket dödfött material ni producerat. Herregud. Jag har bara mig själv att skylla när jag vadat runt i dyngan med knähöga stövlar i all välmening.

Om några dagar årsdag för mitt andra självmordsförsök 2019. Jag vill tacka alla personer från mitt förflutna som varit äckliga, ghostat eller svikit mig. Spottar på marken ni rör er över. Orden dog inte även när jag var på väg att mista livet sista helgen i november 2019. Min syster ringde och avbröt mig när jag var i full färd i ren desperation och lugn beslutsamhet fast övertygad om att jag inte orkade mer av min plågade existens med att ta mitt eget liv. Det var sent på natten, eller tidig morgon, beroende på vem man frågar.

Jag hamnade på sjukhuset. Jag hade tur. Jag hade tur. Jag hade tur. Jag är tursam på så sätt att vissa personer ser igenom mina misstag och kan se skillnad på dem och min personlighet. Fyfan vad jag hatar er och er iskyla. I brist på vänner och råd började jag med sataniska ritualer. Ärligt talat. Jag gör vad jag kan för att skjuta ondskefulla missiler fortfarande.

Det är nog rätt gött att vara en läsare och få göra sin egen tolkning. Det är mer nice att vara jag på så sätt att den skiten ni skövlat över mig. Skulle ni ens beklaga sorgen om ni såg min syster? Fyfan vad jag hatar mina ex. Alla förutom ett. Isögon. Iskyla. Raseri. Kallt. Jag är starkare än vad du är. En bättre författare och konstnär. Jag är modigare än vad du är din lilla hora. Snällare.

Om du känner skuldkänslor så önskar jag dig god fortsättning i det. Fyfan vilka människor jag slösat tid på. Obegåvade jävla nollor. Välkommen tillbaka. Jag har inget att förlora. Ingenting. Jag kommer ihåg alla oförrätter ni uslingar nästan tog livet av mig med.

Nu har jag skitit klart. Jag torkar mig i röven med frånvaron av era dåliga ursäkter och spolar ner mitt skitpapper i ditt svalg. Bildligt talat så dog du nyss av mitt bajsiga toalettpapper.

Hail Satan och dra åt helvete