poetens vara är kackel och åsikter
poeter är tysta små varelser
poeter skriker om de behöver
alla tycker det är speciellt
när poeter höjer rösten
poeter är gärna kritiker
om de får
poeter vet nödvändigtvis inte vad kritik är
men de kan ju läsa kultursidorna på nätet
och få en god uppfattning
de vill nödvändigtvis inte vara en typisk
kritiker, de är ju i huvudsak
poeter
så de tänker att det passar rätt bra
människor har andats in trycksvärta
och kommer sedan med sina stinkande andedräkter i mitt öra
som små svarta myror kryper de ut ur luren
jag ser orden springa iväg över golvet
och deras ord är upprepningar
orden börjar nästan forma sig till sammanhang
de ser nästan ut som meningar
och bilderna har jag sett förut
vi lägger på
och jag sluter ögonen
myrorna krälar på marken och över mina fötter
de är arbetsvilliga
men jag behöver dem inte
du är en fjärilsmänniska
och elektronisk musik tänder dig
du har målat kattögon med eyeliner
och är inte här för att vittna om något annat än
att det här är så bra dem gör er
nowadays
förförelsens trubbiga tematik ser verkligen löjlig ut i ditt unga ansikte
din kropp talar sitt eget språk
och dina känslor är inte programmerade att lyssna
ditt liv ställs på sin spets timmen mellan fyra och fem
och senare samma dag
när kroppen slagit klorna i känslorna
och din rygg bildar ett ångesttak
där rännilar av svart svett kan droppa
kanske du kommer fram till att du förtjänar
kroppens krökning och känslans krokiga mutationer
din kropp är stilla som ett expressionistiskt konstverk
och mellan dina andetag hinner din älskare vända sida
hennes drömmar är som ett populärkulturellt slagfält
och hon abonnerar orden
ömsar begrepp definitioner identitet när hon släcker lampan
släpper in de tygellösa
och hör människorna runt om kring i huset
isolerade i sina djuphavsceller
postrocken han brukar spela ekar i hennes huvud
som en gammal uppdragen grammofon som står och pustar i skogen
minns inte vad som sägs men hon hör den dova och allvarsamma stämman
som tycks simma utan svårigheter helt utan dissonans
hon hämtar ingen inspiration ur sig själv för utsagorna är meningslösa
det är hans kropp hon måste penetrera, hans handlingskraft som det är möjligt att ockupera
hennes egna fingrar har hon gnagt ner
för att undvika orden
där andra ser skönhet ser hon ingrepp
reduktionen hänger som ett rep runt halsen
aptiten på livet är starkt när ens ögon kan vila i skuggan
reducera ner henne till korta rader och benknotor
självutplåning står som den vackraste påfågeln på hela farmen
är orden verkligen mer värda när de kommer i fåtal
fängslade fåtal står som vassa stenar mot hennes ordström
dina kyssar vet inte var de ska placera sig
som om du lyssnade på hennes ord för sista gången
och som det vore poänglöst att prata
är det enda som existerar dragkraften neråt
kalla vindar drar kring dina fötter
du är inte intresserad av framtiden för du hör inte hemma där
Utsmyckningarna vrider sig
och biter sig i svansen
Ouroboros kliar sig i nacken
sätt en krans på hennes kropp
den tidiga vårmorgonen
då håret som igår fångades av vinden
nu är stelnat i klubbens svarta svett
hon, med flera, går förbi
en nedsläckt tv- och radiobutik
och tänker på alla amerikanska filmer de aldrig kommer spela i
hur de skulle se ut om de kunde ställa sig där
och synas i tjugotals svartvita skärmar samtidigt
strike a pose
follen i handen är ironisk samtidigt som den är helt genuin
follen kan paradoxalt nog få dig att verka mer alkoholiserad
på samma sätt som borgarflickan alltid skriver sin uppsats
om arbetarförfattare
och svartklubbar
är essensen av att bry sig och inte bry sig
livet är ett cirkelargument
konsten är ett patetiskt försök att vrida axeln, och retoriska manipulationer, besmyckade med allehanda naturliga element
vi brukade besjäla, nu stjäl vi
sätt en krona på skiten!
(häng blommor på min wall)
Om jag kan frammana onsdag på pappret
utan de vulgariteter som brukar höra till
om bilden kan skapas utan att förankra det i
Nine Eleven eller Satans håriga kuk
om jag kan frammana onsdag
när min själ är lätt och ljus
om jag vill beskriva min kropp i nedsättande termer
glorifiera trasiga armar och trasiga värderingar
sätta hycklaren på piedestal och gjuta en betonggrund kring henne
den bästa sortens lögn är den som är uppblandad med sanning
jaget är det skydd vi använder när vi ska manipulera människor
befrielse är inte frihet från ansvar
det är frihet från avsikt
sanningen är en manipulation av lögnen
lycka ett undantag från olyckan
livet ett undantag från döden
briljans ett steg fel på den upptrampade stigen
OM JAG VARIT FETARE HADE DET BARA FUNNITS MER ATT RESPEKTERA
Hon har haft semester och hon har dansat och hon har ätit och blivit något kilo tjockare och hon har druckit bärs och hon har lyssnat på Eddie Meduza och hon har köpt Nikanor Teratologen Att hata allt mänskligt liv vars titel inte skulle kunna bli råare ens om man capslockade den
DU ÄR EN SÅDAN MÄNNISKA SOM LUTAR SIG FRAM OCH SPETSAR ÖRONA NÄR NÅGON ANVÄNDER ORDET ÖVERMÄNNISKA
hon har tänkt på framtiden hon har tänkt på ett vuxet sobert sätt utan onödig maktutövning och hon känner hur hennes själ sväller och hon kommer ihåg att begränsa själens möjligheter för det finns inget som säger att världen är intresserad av ännu en uppblåst själ som vill sväva fram på bekostnad av de på knä
OM MAN SKRIVER ÄRLIGT FÖRUTSÄTTER MÄNNISKOR ATT DET MAN SKRIVER ÄR SANT
hon har tänkt på kraven människan ställer på texten och begränsningarna man ålägger sig själv och kraven på att man ska kunna backa upp HA författare är väl ett av få skrå i världen som får betalt för att vara hycklare och bedragare och fantasimaskiner
JAG REAGERAR MED MIN OMGIVNING SOM JAG FAKTISKT VORE HÄR
I hennes kropp uppstod en ny energi som kan komma att handla om att hon sätter gränser för hur långt hon kan räcka samtidigt som hon måste tänja ut sig själv som ett tiokronors-slajm för att hitta nya litterära vägar och risken för platt fall finns där eftersom hon givit sig själv ett så tydligt syfte men hon har inga problem med att föreställa sig att knäppa oförstående på näsan
Hon tänker på möten i sommarnätter och hur de för en gångs skull känns kostnadsfria. Hur hon kan se framemot fler ljusa sommarnätter med fler möten.
ÅZZÅ AVSLUTAR VI MED EN NÄTT LITEN DIKT PÅ ÄMNET SKRIVANDE OCH SKRIVANDE SOM KVINNA OCH ATT SKRIVA I TREDJEPERSON *FNIZZ*
Att benämna sig själv i andra-, eller tredjeperson är ett släktdrag
hon för det narcissistiska arvet vidare
så beroende av uppmärksamhet att dagboken är full av tilltal
känslor existerar inte ensamma i skogen
dumma dumma poet
det är ju bara bortglömda hemmafruar och tonårsflickor som skriver i relation till andra människor
Madame Bovary är ett uttryck för något helt annat
En stilistisk finkänslighet, där den mänskliga naturen avkodas snarare än det ängsliga svärmeri kvinnor gör inför sina stackars känslor
Om jag sätter ett vant föremål i min hand
och tar en bild av just den delen av min kropp
den som visar handen och det vanliga föremålet
(second hand-tröja i förgrunden)
jag aspirerar inte på något djuplodande
vardagskonst, kan vi kalla det så
ja jag vet att det är banalt att ens tala om det
men alla bara gör gör gör
banaliteten är guilt by association
och jag drar mitt namn i smutsen
för att jag ens tänker på er
ser er så som det en gång var tänkt
ser era föremål era vita väggar
era utsträckta händer
som bara är en symbolisk gest
på en bild
en representativ tår faller från en kind
och jag tar avstånd från tonårens mardrömmar och ångest
och lägger mig tryggt i världens vagga utan hjälp
och reser mig ur oregelbundenheten
sluta registrera och värdera!
allt är ju på skämt
jag såg den guldlockige pojken mellan raderna på tåget
det är sant att skönhet kommer inifrån
även den medfödda makten
bebor den platsen
ingen vill ju att jag ska se dem!
för då bryts illusionen
den guldlockige pojken mellan sätena är på riktigt
han var alldeles sagolik
jag lutar mig tillbaka drar i min Slösa-fläta och kniper ihop käkarna
som inte får öppna munnen när den registrerar
jag sluter ögonen och tänker mig in i mina poetiska irrvägar
jag tänker på vilket helvete det är när någon jävel får för sig att använda apan som symbol för människa och förundran är patetiskt och hur popularitet grundar sig i att vara någon att hålla med
om jag hade skallat den guldlockige pojken
hade ingen hållit med mig
litterär ilska kan ta grepp om världen
en sup i vrångstrupen
en hårt dragen cigarett i hörnet på uteserveringen
jag scrollar förbi
såhär lever jag mitt liv
såhär lever jag mitt liv
såhär lever jag mitt liv
såhär lever jag mitt liv
ingen förundran
ni vet att det är apati
skuggmänniskor dansar och apan och guldpojken emanerar ur samma bild
de är kroniskt likartade och jag vet att det är banalt att ens tala om det
grupptryck går lätt upp i falsett
såhär lever jag mitt liv
min Tom Waits-gestalt lutar sig tillbaka in i skuggorna
för att sen söka sig tillbaka och tända en ny cigarett
jag registrerar inget och jag söker allt
vardagskonsten blommar ut och byter skepnad
det är en dansk bodega
och jag har inget internet här
vi hörs sen
Jag hatar poeter
jag hatar Malmö
och jag hatar alla aktivister
Jag hatar människor med stark etisk övertygelse som är under trettio
(som om det existerar)
Jag hatar era ironiska tröj-tryck
och jag hatar era hemliga klubbar
Jag hatar att känna mig delaktig och jag hatar att känna mig utanför
Jag hatar fenomenet rörelse
och hur jävla lurade människor blir av den känslan
Jag hatar den nya poetiska vågen och om den välkomnar ytterligare en som vill ”utforska kroppens begränsningar” alternativt möjliga expansioner
tycker jag det vore mer konstruktivt att spruta ner
en vägg med hjärnfragment
och dö martyrdöden