Categories
Hat

The Factory

Idag har jag räfsat löv utanför Rymdfabriken. Den ligger i Stockholm. Min pojkvän Peter är inte här just nu. Han är det enda som är nytt på Hatet. Han kommer också skriva här.

Allt gott!

Frida

Categories
Hat

Ses 2020

Categories
Hat

Första inlägget som publicerades på HATET [Publicerades första gången 2015-05-04]

Jag heter Frida och jag vill lyfta på de svarta slöjor som fördunklat mitt estetiska uttryck. Här vill jag vyssja, vagga och släppa lös det fula, ovårdade och i högsta grad ovälkomna. Jag vill banna självcensuren och jag vill skriva mitt onda manifest. Jag vill skalla mig fram i det öppna, istället mot en vägg. Jag vill klä av skrivande-positioner och jag vill kantklippa identiteter. Människan är mångfacetterad och det vill jag ingalunda förminska, men människan är småaktig och skrivandets villkor förgörs av det.

 

Poesins institutionella svaghet har aldrig varit tydligare. Det är min utgångspunkt. Det är min poetik. Det är min fasta övertygelse och det är därför den här bloggen måste bli. Människor suger på att vara poeter. Så, nu är det är sagt.

 

Välkomna.

Categories
Hat

sätt på tekannan

Vad är jag. Borderlinebrud med blogg. Jag är vad? En tungtvistare.

Jag måste blunda när jag blundar igen.

Det är inte mer sökt än jag försöker att det inte ska vara.

Tycker det är okej att skrubba sig.

Vi är nyfikna. Varför släpper inte du loss och visar ditt hue? Du har säkert en god anledning. Nu har jag redan slutat lyssna.

Vad som är viktigare än allt är att jag får sätta ord på något även när det inte passar, är ofärdigt, orättvist eller alldeles alldeles underbart.

VÅGA VÄGRA VÅRDCENTRALEN

Undrar vad människor som tänker tänker på.

Jag orkar inte tänka på styckesindelning. Är alldeles för mycket att tänka på.

Vad tänker jag på? Ditt ansikte. Jo, det är säkert.

Ord jag inte vill höra mig själv använda någonsin igen:
Dopamin. Verfremdung.

Jag testar levande ljus och växter. Idag drack jag te två gånger. Det var gott.

Tror jag i allmänhet undviker saker som kräver min uppmärksamhet.

Försöker skapa små ekorrbon i min lägenhet.

Det behövs mest en förgrenare. Flera. I olika hörn. Jag har en sovsäck som kommit till pass två gånger.

Impuls att berätta något oattraktivt om mig själv.

Kväver den för att se vad som händer.

Något hände precis.

Jag är en spoiler.

Språket måste ligga steget före mig så jag kan jaga.

Önskar världen var mindre uttråkad och ville leka med mig.

Alltid ska man gå omkring och känna sig ensam.

Jag är din livscoach om du ber mig säkert.

Utsträckta armar av ingen anledning.

För du behöver komma i kontakt med rymden.

Kom febern och hatskrik. Kom kompensation för ärligheten.

Mina fingertoppar är inte bra tror jag i traditionell mening.

Det gör ont när jag rör dem.

Skönheten såklart. Men jag strör den om mig så jag unnar mig de fula delarna.

Ibland blir jag överväldigad av vissa fula saker jag ser på mig själv.

Försöker appropriera materiell fåfänga som lösningen för de flesta problem man grubblar över när man går och lägger sig.

Men det går aldrig. Därför ligger jag kvar i soffan och ska sova här.

Jag vill börja lyssna till sakerna som springer genom mitt huvud igen. Måste bara sakta ner och inte vara en sån jävla sprätt.

Tror det är bäst att jag flyttar in i sovrummet.

Jag vet ju inte vem som brukar sova här.
Syftar på spindlarna nu. Inte de ghouls jag skrämde mig själv med i en av få filmer jag har tillgängligt: “Carnival of Souls” (1962). A mental mindfuck på exakt samma sätt och med samma ton som Frank ‘n’ Furter säger i Rocky Horror Picture Show. Riktiga jävla hauntings.

Det ni. Det var läskigt

I sängen. Testade tune in, Radiohead.

Ett tungt, trubbigt föremål delar världarna i två.

Nu är allt som det brukar vara.

Motsatsparen står uppställda.

Jag söker efter en rad ur en psalm i huvudet och hittar en.

Men lamporna. Alla lampor som är i olika grader av frustrerande obrukbarhet.

Categories
Hat

ps vatten för helvete ds

Rafsar det i dig också när du ber om hjälp och får den?

Moloken: man ser gravitationen i snön och en blick som låtsas vandra men är fixerad exakt någonstans.

Jag fastnar inte i livet.

Jag diggar.

Om du får diagnosen turbo när du stora delar av ditt liv varit turbo förutom verkligen nyss då du varit i en depression som ville ta dig, samt får utskrivet turbomedicin.

Piller är inget bra

Vad gör de mig mer beroende av?

Jag går i små rutor som ligger bredvid varandra och det gör väldigt ont när jag sticker tån utanför de svarta linjerna för då lurar något.

Jag har pratat ovanligt mycket med den i år.

Jag har sett skit. Människor som är skit har jag tänkt på. Hur mycket skit jag håller på med.

Hur jag är i en ny miljö och kan hyckla och försöka.

Mitt äckel det senaste halvåret är grovt och jag är en groda nog som det är och jag vill kasta skit på er och jag vet inte om jag skulle göra det i primatsyfte eller något annat.

Meningslöst.

Försökt tänka på tempo; om tiden är framåtlutad.

Jag vet varför min bana är associationsrik. Eller jag vet inte allt givetvis. Det är ju det det handlar om men.

Jag är inställsam.

Pryglar mig själv offentligt som om världen tittade på när jag fängslade mig vid en skampåle.

Bredvid mig på bordet ligger saker som är det i min närmsta omgivning som är ett hem.

1 snusdosa, 1 karta insomningstabletter, läppbalsam, en bok jag antagligen inte kommer öppna ikväll heller, 1 mobil som spelar 1 album på repeat inkopplat med AUX och albumet är Reflection.

Glasögonen är dessvärre ett ok och något jag måste ha på mig tills jag underkastar mig ”natt”.

Det är synd att inte andra människor tycker samma saker som jag är vackrast.

Jag är rädd för mycket.

Vacklandet i alla småorden.

Ryckandet i alla hopsydda kroppsdelar.

Andning försöker jag ägna mig åt.

Det slutar ofta med att jag skriker.

Gråter som ett barn och förbannar

”who did not feel any purpose”

Jag har svårt att förhålla mig till annat än saker och även det är inte helt oskyddat från vargen.

Det är ett jävla helvete att klichéa sig fram och göra sitt bästa.

Utmaningen med ett hem.

Det kan stå skrivet över väggarna.

Nu har jag gått in i nån sval existens.

Det är dags att sluta skriva.

Eller så gör man inte det och börjar tänka på livmoderkakor istället.

Jag har svårt för det naturliga i livet.

Jag accepterar att hår växer. Kanske till och med att jag åldras.

Men allt svineri som ett slaktavfall som allt jag inte fattar tar jag helst inte i med tång.

Undrar om jag blir fri när jag känner att något är naturligt.

Det jag nämnde är också naturligt.

Och jag vet inte om åldras är synonymt med att prata om döden.

Man kan ju stanna någonstans på vägen.

Det är en tom känsla att stanna på vägen.

HATAR när jag leker gömma snusen med mig själv.

Är som ett styggt barn jag säger till på skarpen ibland

nu slutar du vara så himla ful i munnen.

Sen ligger hon där på sängkanten och dreglar igen.

Rostig smak i halsen.

Ett ansikte svullet och redo att spricka.

Ode to Joy

Jag önskar att jag hade en kuk.

Vet inte hur jag skulle hanterat den.

Det är onaturligt att något växer sig fram sådär som en penis kan göra och inte vara symbolen för sårbarheten.

Jag har svårt att separera på saker.

Det är därför jag är så rolig.

Jag har börjat lägga till med en presentation nu. Inte en på några meningar (jo, en sådan också, men det andra är värre).

Berättar saker.

Även när jag lyssnar ska jag berätta något.

Varför kan inte mina öron existera i ett vakuum och suga upp.

Spiller mjölk över ett matbord.

Det är bäst för dig att din disktrasa inte är sur.

För då kommer jag hata dig.

Categories
Hat

jag

Vem vill inte se något som bara heter Hamsun regisserad av någon som heter Jan Troell från år 1996? Antagligen inte så många. men namnen och årtalet samt mannen som har huvudrollen, Max von Sydow, lockade trots varningssignalerna in mig på en resa i mansbebisens våta dröm.

Så kort efter att ha sett om Vargtimmen så går det bara inte mer. Det räcker. Nej. Sammanfattning Hamsun innan jag stängde av: Hamsuns fru sympatiserade först med nazisterna och presenterar Hamsun för Quisling som många av er redan vet hur det gick för irl: nobelpris men sen öppen nazist i Norge. Ni hör ju varför jag skulle hållit mig borta.

Utanför mina fönster, nä. Ni hörde mig nu. Det finns en bra takt i en låt på Rammsteins senaste skiva. De är väldigt catchy, de flesta av dem. Ausländer. Tyska som jag förstår väldigt lite av, men åtminstone tillräckligt för den här låten, så är det så jävla mjukt djupt som om en hand från igår fortsätter klappa en idag.

Man kan bara göra sitt bästa och just nu famlar jag efter böcker som fastnar på mig. Igår öppnade jag en samling artiklar (Tal till nationen, m.fl.) skrivna av Strindberg mellan 1910-1912. Man gillar det man gillar. Vissa mansbebisar är mer övertygande än andra. Vissa väljer man bort men andra måste man fortsätta amma. Jag har drömt om Strindberg. Jag drömmer om honom. Xxx

Categories
Hat

Trigger warning: har fucking glömt hur man använder semikolon #rip självförtroendet

Stod över vasken och försökte skjuta ut snor som männen på stigarna (vill vi verkligen byta ut dem mot löparspåren?) ur ena näsborren. Man måste nog vara ganska bestämd för att lyckas, eller bara ha tillräckligt mycket snor, och helst mer i den ena så man framgångsrikt kan täppa till den andra. Män har egenskapen reach. De kissar med kukar, skjuter med vapen, snyter sig inte i papper eller en vask utan mot världen och tafsar med sina händer. Det finns mycket symbolik mellan en man och det som naturen respektive människan skapat åt honom. Egentligen är det ju bara kuken. Kukar kan man skära av.

Hur känns det att ha ett hem? Anspråksfulla frågor och uppmaningar gör att jag kurar ihop. Google-drivet. Som en ersättning för faktisk aktivitet. Fyra dokument uppe – 19 flikar. Som en man med skillnaden att jag drömmer och män är källkritiska. Det jag skrev nyss är nog falskt. Pratar du med främlingar? Det gör jag. Har du invändningar och funderar över vem främlingen är? Jag är begränsad till svenska och engelska och duktig på att säga va?

Människor kan inte älska mig alltid. För en relation krävs en stor dos tolerans och förståelse. Jag är uppknuten i ett mönster av moraliskt förkastliga handlingar och hur ska en veta när det räcker? När räcker det med skitsnack? Fallet mellan min mun och marken är högt och det skvätter tillbaka vatten i mitt kön när jag försöker spola.

Varför ska jag alltid vara så vulgär? Man måste använda caps lock för att någon ska lyssna. Det är många tillfällen då människan föredrar gemener nu för tiden. Jag förstår inte. Interpunktionen står inte högt i kurs heller. Sen jag gick skrivarlinje har jag aktat mig för satsradning men ibland är det rätt att proppa in popcorn och ibland känns det rätt att stapla meningar mellan låtarna man har köat och vännen som försöker avsluta meningar.

Att vara nyanserad jämte bristerna är kanske inte möjligt. Kvinnohatet sitter djupt: vägrar träffa kvinnliga psykologer. Jag är psykiskt sjuk: är det där mina resurser finns? I samtalet om ”oss sjuka”/ ”vi sjuka”? Jag har inte för avsikt att skriva någon god litteratur. Jag gör gott. Främlingar ler, jag med. Jag barmhärtigar inte mig; jag stänger inte ögonen när jag går ut bara. Jag är inte skyldig människor mitt privata utrymme. Jag är inte skyldig att lyssna på ett förklätt försök till diskussion. Jag är ingen politiker eller någon som behöver stå till svars. Jag kan berätta hur jag tänker. Jag är en feminist. Jag är smart. Jag är snäll. Jag försöker i största möjliga mån underkasta mig logik. Det är tråkigt att behöva förvånas över omgivningens dumhet som sticker upp ibland som en mopsig jävla näsa. Jag är inte skyldig dig ett skit, eller jo, jag ger dig möjlighet att förstå ett uttjatat exempel på hur logiska felslut (en falsk hypotes) kan se ut. Hitler är vegetarian* = alla vegetarianer är Hitler. Känner du dig träffad alternativt inte fattar alls så är meningen definitivt ämnad. För dig. Se Hypotetisk-deduktiv metod på Wikipedia om du inte tycker om det jag säger. För vad du tycker är sant är mer sant än exemplet ovan. Det är bra. Ditt tänkande måste ju börja utvecklas någonstans. Varsågod! Jag är gärna martyr i goda syften.

Frida. Hatar kvinnor = inte feminist. Frida. Psykiskt sjuk = inte kapabel att ta sunda beslut. Jag vet att en balanserad diet, regelbundet träningsschema, en meningsfull sysselsättning, god sömn (var finns terapeuterna som kan sitta med och resonera med mardrömmarna? Vilken makt hade han haft inatt när jag sprängdes i luften av sjöminor i ett främmande land?). Alla ligger till grund för en frisk hjärna, kanske till och med en en god natur. Frida. Sjuk = i underläge. Frida. Sjuk = hållhakar/kort och hot. Frida. Hur ska hon hanteras?

Så hon tvättar. Hon flyttar på sig. Omgrupperar. En legosoldat. Jag tjänar mig själv och det finns scener när jag sviker. Alltid i hemlighet. Bort i någon dimma i en tecknad serie som man känner att bladen är våta i. Frida. Hon går för långt. Frida. Mätt på Malmö och rapar. Mätt på Malmö som är en jävla pisshåla. Jag skäms för att jag betett mig snobbigt. Att se ner på verkar vara socialt accepterat. Sen har vi ju de glada. De många glada i plural har inte plats för mig. Det är jävligt mörkt att vara nära här. Blir ni förvånade när jag säger att hatet mestadels tillfaller de som påstår att de älskar mig?

Hatet är inte logiskt. Det står ju i bestämd form. Är det inte tydligt att jag är en opålitlig berättare? Frida irl kontra Frida personan här; vissa väljer. Vissa av mina vänner tycker inte om att läsa. Min röst var mest behaglig när den var deprimerad. Den fysiska närvaron desto svårare. Människor får lov att tröttna. Det är sant att jag saknar förluster som andra genomlider. Att sakna en förlust. Ah. Man kan uttrycka sig så. Även om jag inte saknar att ha upplevt förluster. Jag förtydligade för de som inte förstår att ord används i olika syften. Det är verkligen skitsvårt att använda språket på ett ärligt sätt. Det är verkligen skitsvårt att vara ärlig mot mig. Jag är misstänksam. Hade någon gett mig ett land hade jag kört Sovjetunionens metod all the way: splittra grupperingar som tvivlar.

Är ni farliga i grupp eller som individer? Jag har väntat på en intervention sen jag började balla ur som tonåring. Jag glider iväg över isen med dimslöjor bakom mig för att ni ska slippa se ryggsäcken. Jag avlägsnar mig med jämna mellanrum från era liv så att sorgen ska vara mer hanterbar: ett fuckup. Så småningom får människan nog och vem kan klandra henne?

Såhär lång tid utan psykets inrutande har jag inte gått sen mitt huvud fastnade i en torktumlare. Menar jag det när jag säger att det är lättare att försöka ta livet av sig där, till mina vänner, eller vill jag att mina vänner ska rädda mig? Det går att skrika på en människa som svettas ner lakanen som alltid glider ner och blåttar den blo madrassen även där: på sjukhuset. I 25 minuter kan vården låta bli att öppna dörren medan man försöker strypa sig blå och blöder näsblod (inte blått) över det blågrå tv-ljusgolvet. Att försöka dö är precis så lätt eller svårt som man gör det. I kampen att dö finns det inget egenvärde tror jag. Sen är man död ju. Man kan skrika på psyket på samma sätt som man skriker i rymden.

Det finns ett värde i att överleva. Jag skriver det för att mina förklaringar till varför det inte skulle finnas känns barnsliga och irrelevanta. Varför skriva det alls? För att svara. Vissa stunder ser du framtiden utan dig spelas upp med dig i nutiden. Hade jag sett in i framtiden som tonåring hade jag tagit livet av mig direkt. Det är en blessing att inte veta hurdant man ska lida. Hur man utvecklas till att ha större käft, färre vänner och större track record av svek och förluster. Att säga att det mörka fortfarande sväljer det ljusa är egoistiskt. Hon finns ju, nästa generation varm av samma blod.

Att leva. Eftermäle. Lämna världen på samma sätt som du själv hade velat möta den. Ha-ha. Fyfan vad roligt jag skrev nyss. Det går ju inte. Men man kan fråga främlingar om klockan. Det kan man faktiskt. Nyss skrev någon glad att du finns. Ibland kanske rytmen som fingrarna rör sig över tangentbordet med avslöjar temat. Jag behöver inte vara ensam lika mycket som innan. Imorgon kan jag förhoppningsvis hämta ett paket på Hemköp i Helsingborg med 50 promarkers. En gåva.

Det är hemskt att jag säger saker jag inte menar. De sticker ut i surret av allt jag upplever som ärligt, viktigt och viktigare än det osanna. Jag presenterar mig som en oskön person. Inte ful, inte dryg, oskön. Jag menar med brister. Bristen på respekt blir inte nödvändigtvis värre med åren. Det är sorgen som susar sig fram genom surret. Det finns ett hav utanför dörren. På den oftast tomma innergården hoppar det runt kaniner i olika åldrar.

Genetiken och den sociala miljön ska så småningom skrubbas bort. Jag förväntas ta ansvarsfulla beslut. Fel. Förväntningar finns det få av. De egna individerna förväntar sig inget för jag är ju min egen människa. De hoppas, när de har tid. Så småningom, när jag blivit vuxen och rumsren, kanske jag är välkommen i någon variation av mig själv. Jag funderar på att låta lägga in mig och köra elektrochocker genom hjärnan igen. Habitus. De väcker mig på morgonen. Frukosten är serverad kl 8. Till 9.30 får man chansen att agera ansvarsfullt. För äta bör man annars dör man. Man får vänta till lunch annars. Om inte någon förbarmar sig och frågar om man vill ha något från köket.

Vem skulle inte lockas av att låta läkarna med goda intentioner tysta hjärnan som kontaminerar relationer, goda avsikter, ambitioner och språket? Habitus. När jag sommarjobbade på ett ålderdomshem såg jag den sista levande människan i Sverige som blivit lobotomerad. Hennes ögon och kroppspråk i rullstolen svallade av kärlek och ur munnen kom inte ett ljud.

Stjärnan: Sanning med modifikation. Hitler åt mestadels vegetariskt men framförallt tråkigt. Kött slank ner då och då.

Categories
Hat

Kyrkbrännarhumör

Ordet neurotisk är i bruk nära mig. Jag vet, men jag vet inte, så det är dags att googla. Dags att skriva här med kanske. Jag vet vad som hänt men jag vet inte. Nu när jag skriver får jag ont i magen. Hur man botar det vet jag inte men jag kommer troligtvis testa mig fram och inte bestämma mig för att någon metod är tillfredsställande nog och således fortsätta lida samt uppleva korta stunder av lugn. Lugnet är duken och jag är bordet jag är repig m.m.

Så jag läser om zoofili. Tidelag. “Kvick i jord”, som vårt stolta land kallade att bli levande begravd.

Kvickt ner i jorden för stöld ålades fler kvinnor än män, (anno 1400-tal). Män kunde de hänga men eftersom kvinnor bar kjol fanns det risk att kvinnorna skulle dra upp kjolen och visa könet. Förstår. Jag hade gjort det. Jag hoppas att jag hade.

I det första bekräftade fallet hade pigan Margit stulit (något). Den sista som hamnade snabbt i jord var Gunilla som stulit en kittel och bränt ner en bondes hus. Gunilla berättade att hon skulle bränna ner hela Väsby om de släppte lös henne. Tror Gunilla visat könet om hon fått en chans. Vi kommenterar inte kitteln. Jaja, häxor, symboler, mystik, tragiskt sekulariserat samhälle, kvinnor mytologiska väsen OCH feminister, häxan har alltid varit en feministisk symbol, jag har i liberal anda rätt att kalla allt jag gör feministiskt eftersom handlingen gjord av en kvinna är feministisk.

Äh. Jag är ingen Gunilla inte.

Knulla mig Gud, bitte. Ge mig lite guldglittrande gudomlig säd så jag kan få en naturlig glow eller den där lystern som gravida kvinnor får. Jag har aldrig varit gravid och lyster kan man tydligen få av att le också.

Det finaste livet kan skänka en deprimerad är olyckliga omständigheter den melankoliska inte själv kan rå över. Jag vet inte vad jag ska säga. Du är i en tuff situation.

Vad har jag strävat efter? Är jag inte där jag vill vara? Irriterande och underdånig, tatuerad och självskadad, flyktig som en tyllkjol och saknad som en kärna i en frukt.

Skrev precis skitbra tycker jag och kände mig trygg och satte igång något album på Youtube som var piss och sen ett till som var piss.

Jag skriver det här mellan den tjugonde och tjugofemte januari hoppsan juli. Vem vet när jag släpper ut texten.

Kanske nu.

Jag tänker lägga upp en bild och text på Instagram. Motivet föreställer en “gammal grek som sodomerar en get”. (“Antik”, men jag sparade en “lista över svenska idiomatiska uttryck”. När man inte har nåt å säga själv kan andra göra det.

Jag mår skit förresten. Om ni undrade.

Vi återkommer. Jag skriver kass och spretigt. Men ni får ta del av min kropp och mitt blod.

Exhibitionist och masochist. Här har vi det mysigt.

Categories
Hat

Kan inte skriva när det gör för ont, jag tycker inte om att gråta. Kan meddela att Morden i Midsomer inte kommer sändas efter Allsång på Skansen i år. Det beror på att säsongen inte är färdiginspelad. När den haft premiär i Storbritannien kommer den visas här. Jag klistrar in några rader ur anteckningarna nedan. Jag skriver när jag inte tittar.

De klappar takten
Konferenciern presenterade poeten
Hen pratar om honung

Hen pratar om kärlek
Det här börjar bli en jävla dikt

Det samtida stillebenet: uppräkning av ting. Inget jag närvarande. Symboler återanvänds
Ett fetischiserande av nostalgin
och uppgivenhet

Hör tiden. Jag vill skära igenom mina armar och ben. Jag ritar fel och sen försöker jag korrigera det till det inte är fel längre

Ur en blå flygel strömmar vibrationer genom mig. Flygeln ser ut som en svart pärm med blå rygg.

Suspiria-ljuset följer med. Hemma hos honom som i kyrkan.
Blått och rött: Om man låter det falla ska ni se. En sensorisk sensation; låt det speglas i skum från schampot; i Guds hus där alla är välkomna även de som glömmer stänga av ljudet på telefonen.

Om jag väntar kan jag ju se ut som jag väntar. Det finns ingenting du kan göra. När dörren till rummet stängs slutar dina känslor spela roll.

Om man är snygg upphöjer en alla sina vardagliga handlingar till ett konstnärligt uttryck för realism. Sonja Åkesson är besviken på dig. Kör upp din Monstera i fittan och öppna gapet så din tomma själ kan absorbera det naturliga ljuset i ditt kitschiga Malmö-kök.

Poetik är en personlig övertygelse om hur man skriver bäst. Man kan förekomma det med “såhär skriver jag” men det handlar om att övertyga någon annan, om det så är att tvivla eller dyrka om att tillvägagångssättet är det sanna. Det är lätt att komma undan genom att säga att det finns flera sanningar och att det här är “min”, likväl är det den sanningen som författaren föredrar, agerar på och berättar om. Det är retorik. Era fittjävlar.

Ställer mig i hans synfält

Tittade på mig mörker dödsrike mörker mer eller mindre frivilligt

Målar på träpalå äggtempera panå? pigment jordfärger färger i skikt

Animalisk krita och lim åtta dagar slipa

Vuxna proportioner på barn:
Barn som vuxen vill berätta allting

Namn: Lars Gerdmar

Löskägg i Danmark förbjudet

Skita i tre konsonantregeln?

Eklektiskt med orakad fitta och string.

Max von Sydow lever fortfarande. Kan ni tänka er.

Categories
Hat

nöjer mig med festen e över som melankolisk protes för vad jag egentligen hör, BÖR

Varför skriver du?

För att jag kan, X. För att slippa renbädda, 2. skitsamma.

Vi lever alla i Amerika. Vi ska alla dö. Varför ska jag uppleva tröst.

Imorgon vaknar jag antagligen.

Vad ska man göra åt saken att man får this is the end med doors på huvudet när man känner sig uppgiven.

Isbrytaren bryter isen. Den väntar inte på våren.

Hårt till synes intakt måste dela sig. Egentligen kan man säga först splittras; sen isflak iväg. De guppar nog mot varandra ibland.

Ibland träffar jag människor som utger sig för att vara glada. Kan vara lite schysst, utstrålar glädje. De ser en brist i mig ibland, jag verkar inte alltid så glad eller så har de informationen på förhand. Det är svårt att veta när man ska förenkla och problematisera. Att vara glad är skönt. Att känna mening är meningsfullt, (eller?)

Så man kan fortsätta såhär. Se meningen, och var man börjar känna den vet man, men oftast vet andra, för då vilar du i dig själv. Jag ser skillnad på en så kallad ”nytändning” i ett tänkande. Det är väl dumt att slå ner på människor som försöker.

Så man ser meningen. Huruvida det är att känna meningen vet jag inte om det betyder. Det känns ganska löjligt att försöka ringa in saker som ska upplevas fundamentalt, ofta perverterat till något man kan köpa (självhjälps-) eller berätta för andra människor. HUR man kan känna. De e kul de.

Skulle gärna krupit tillbaka ner i sängen i min depression. Min nya medicin verkar göra dunder, menar såklart susen. Nu när jag ställer mig upp ur den så bara kommer båtarna. Jag kan för fan inte göra något! Jag består ju av 60-70 procent vatten.

Sorgen då. Den som kan/bör, haha, får man ens säga att någon bör hantera sin sorg? Deal with it. Skulle vilja samla på mig ord och etiketter så människor inte kan komma i närheten av mig med sina eldgafflar.

Så man ska sova. Vakna och sörja. Sen kan man dricka kaffe och ägna sig åt meningsfulla saker. Roliga saker också! Man kan vara glad. Flätat håret som när man var flicka. Ligga i en smutsig säng med nymens, lyssna på en playlist med soundtrack ur Pasolinis filmer och man kan skriva! Kolla GoT, dricka chokladmjölk och äta fryspizza. Träffa nya och gamla vänner.

Fick en insikt imorse. Att försöka att sluta ta människors tomma ord personligt. Alla människor har sina anledningar och sina meningar. Önskar att de skulle känna mindre olust inför att hålla dem för sig själva.

Mitt minne det här året. Något händer och blir gradvis sämre. Jag börjar tappa greppet, att beskriva saker, sätta ihop meningar. Jag har glömt och jag fortsätter glömma. Har hittat en hemsida som går igenom svenska språket grundläggande. Youtube-videor. Det börjar med frågan vad är grammatik.

Jag vill inte sörja, komma över och ut ur det. För vad väntar där ute? Mer jag och ni. Världen. Aldrig får det sluta i färger som i Apocalypse now och aldrig ger någon mig äran att anknyta mitt jag till this is the end.

En full 32-åring försökte ge mig generella livsråd i lördags på fest. Hon sa att det blir bättre, det blir alltid bättre. Oftast är jag beredd att tro. Var noga med att påpeka att det inte blir bättre för alla och att hennes i min mening banala, spritdränkta, uppblåsta, självupptagna, (ta bort alla adjektiv, jag ville inte bråka, bara få henne att sluta), men framförallt otroligt förenklande och generaliserande råd inte var något jag var intresserad av eller önskade. Jag sa att jag försökt ta livet av mig och att jag inte ”pallar det här”. Hon kontrade med att hon också försökt det, förra året. Jag pallar inte sa jag.

Nähä, vad ska vi prata om istället då?

Minnet tar slut där. Förutom ögonblicksbilder av stirriga ögon i ett blekt ansikte som söker någonting att fästa sig vid. Emanera mot glasrutan som Guds avbild.