Kände en lättnad när jag bestämde mig för att lägga texten jag försökt förklä som bok på is. Tänkte på Hatet, nu kanske jag skulle börja skriva igen. Är i en relation sen 6 månader tillbaka. Skrivandet har gått inåt i min kropp och blivit mitt privata, för privat för att ens skrivas ner (så kan jag tolka det.) Jag har gått och väntat på när det känns möjligt och nödvändigt igen. Att skriva bra är ett självändamål, är det inte det? Är det inte det enda som faktiskt är viktigt när man skriver?
Jag satt på toaletten här i Fabriken nyss* och tvättade mina penslar. Stelnad akrylfärg i den grova borsten som jag nöp av med fingrarna. Målandet går bra (bra?) Jag utvecklas. Vågat närma mig konkreta motiv. Ibland när jag ska sova ligger jag med en muspekare bakom ögonen och rör mig över mina tavlor och tänker t.ex. skuggor varma. Tänker är kanske inte rätt ord här förresten. Orden upprepas gång på gång, men de utvecklas inte och ord enbart är inte idéer. Sen somnar jag och drömmer mardrömmar om många av er. Peter undrar vem det är jag skriver till här. Till er ju, som alltid, mina fans och fiender.
Snygg rubrik på inlägget, meningen ovan. Den tar vi. En allitteration blev det. Runkpapper heter boken jag skrev 2017. Texten som blandar aforismer, med en dagboksliknande skildring av en mestadels ensam tillvaro i Malmö, med många krogbesök och personliga trauman, håller inte. Stoffet, som vi kan kalla det, är tilldragande och jag höll mig kvar vid det fram tills bara för en stund sen.
R.I.P.
Runkpapper
det blev inte mer
Aforismen är en litterär form jag respekterar och älskar. Horace Engdahls aforismer är ett bra exempel på vad det innebär att nöja sig. Horace Engdahl är så vitt jag vet bra på en sak: förord. Om några år har jag kanske kommit fram till att han suger på det med. Han är trots sitt självutnämnda snobberi väldigt lättillgänglig. Ett lättillgängligt förord är en bra början på en bok. Ordet läsupplevelse dammade förbi och jag snarkar högt (jag menar bildligt.) Det här inlägget blir en rörig text för er att läsa. Ingen tvingar er. Det är kul att skriva. Jag kanske är jättefeg som inte vågar släppa taget om sidorna jag skriver men jag tänker fan inte publicera något och tänka att det är mediokert. Jag litar till min förmåga att avgöra det och misstror välvilja. Därför det är så svårt att stå ut med snälla människor.
Var på besök i Stockholms skärgård förra helgen för första gången. Jag kallbadade, tittade på båtar och drack vitt vin, rött vin, dessertvin, champagne, öl och Smirnoff Ice. Skulle skicka flaskpost, skulle titta på havet och öva på att teckna vågor. Horisontlinjen. Ljuset och mörkret Gud vad allt är rörigt och sen kommer båtarna och svallvågorna. Inget av det blev av. Har en gravyrpenna som jag tänkte använda till flaskorna tänkta för post, testade den på huden istället. Inget blod, väldigt ytligt vibrerar spetsen genom det yttersta hudlagret och ärrbildningen skyndar sig, det hann knappt bli sår.
Aldrig tidigare varit tillsammans med någon som också skriver. Det är fint, bitvis väldigt trubbigt. När våra ord sammanblandas. Jag tycker det är svårt att andas i ett normalt tempo i förhållanden. Som när man går på gatan och ser en främling komma gåendes mot en och man börjar hacka i sin gång. Förlorar sin balans. Det är inte längre självklart hur man ska röra sig och det enda som betyder något då är att hitta fotfästet och sin egen takt igen. Ofrånkomligen blir perspektivet lite snävare då. Däremot: jag vet vilket klockslag solen gick ner första gången vi träffades hemma hos mig och snart, om 1 timme, har solen stannat uppe längre än den tidigare gjort. Det händer inte idag. Men snart är vi ikapp ljuset i september och efter det är allt också nytt.
Det finns en bok alla pratar om nu, Litteraturens slut. Jag tänkte besöka bokrean. Jag vill ha den. Sven Anders Johansson heter han som skrivit den. Efter 10 minuter av förvirrade sökningar på Google inser jag nu att jag sen ett tag tillbaka blandat ihop honom med Anders Olsson. Båda är litteraturvetare och sett till titlar och tematik verkar de ha en del gemensamt. Håller på med Läsningar av Intet, författad av den sistnämnda. Läser också Kierkegaards Upprepningen. Den är förvirrande och väldigt sexistisk. Sexism är sen gammalt för ett fan av Strindberg men Strindberg är ju en så jävla bra författare. Kierkegaards bok är en skildring av en kärlekshistoria men också ett försök i experimentell psykologi. Följande fras prövas: endast i upprepningen kan man vara lycklig. Jag köpte den förra året, en av flera böcker köpta i syftet att utforska olycklig kärlek, brev och psykologi. Kan inte uttala mig om hur det går med experimentet i boken, annat än att det verkar svårt. En balanserad individ det som krävs och inget mindre för att klara den typen av vidgat tunnelseende. Är ingen litteraturkritiker eller filosof. Tänk på det här stycket som avstjälpning. Ett berättande vars syfte inte kan göra sig större än budskapet, och vice versa.
Nu ska jag röka en cigg och läsa gamla inlägg. Det här publiceras inte riktigt än. Men idag. För jag behöver släppa taget om grejer. Sen måste jag läsa igenom det jag skrivit och se om det är begripligt. Så mycket vet jag att jag vill vara, begriplig. Bildningsluckor hos mig eller er kan inte hjälpas. Det här är en blogg: ta den för vad den är. Det är frustrerande att gå tillbaka och läsa inläggen som är ett par månader gamla. Vad fan gör alla kommatecken där? Meningarna är redan korta och innehållsligt skiljer sig den ena knappt från den andra. Det är pirrigt att skriva på Hatet. Jag kan gå tillbaka och läsa och veta att bristerna funnits där hela tiden och troligtvis tydliga från början för dig. Det blev ingen cigg. Ingenting att tända med. Ingenting mer att säga heller. Ska ta en snus och hålla käften.
*nyss, en tidsangivelse som inte längre är korrekt mvh Frida två timmar in i framtiden