hennes drömmar är som ett populärkulturellt slagfält
och hon abonnerar orden
ömsar begrepp definitioner identitet när hon släcker lampan
släpper in de tygellösa
och hör människorna runt om kring i huset
isolerade i sina djuphavsceller
postrocken han brukar spela ekar i hennes huvud
som en gammal uppdragen grammofon som står och pustar i skogen
minns inte vad som sägs men hon hör den dova och allvarsamma stämman
som tycks simma utan svårigheter helt utan dissonans
hon hämtar ingen inspiration ur sig själv för utsagorna är meningslösa
det är hans kropp hon måste penetrera, hans handlingskraft som det är möjligt att ockupera
hennes egna fingrar har hon gnagt ner
för att undvika orden
där andra ser skönhet ser hon ingrepp
reduktionen hänger som ett rep runt halsen
aptiten på livet är starkt när ens ögon kan vila i skuggan
reducera ner henne till korta rader och benknotor
självutplåning står som den vackraste påfågeln på hela farmen
är orden verkligen mer värda när de kommer i fåtal
fängslade fåtal står som vassa stenar mot hennes ordström
dina kyssar vet inte var de ska placera sig
som om du lyssnade på hennes ord för sista gången
och som det vore poänglöst att prata
är det enda som existerar dragkraften neråt
kalla vindar drar kring dina fötter
du är inte intresserad av framtiden för du hör inte hemma där